Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
sina böcker om dominium. En utförlig behandling fingo de i
de två arbeten, som vi nu närmast skola skärskåda.
Tractatus de veritate sacrae Scripturae.
De centrala delarna av Wyclifs teologiska Summa utgöras
av hans arbeten De veritate sacrae Scripturae, i tre delar, och
De Ecclesia. Till innehåll och betydelse äro de också centrala.
Båda dessa färdigställdes under året 1378, men vissa delar av
dem voro tydligen skrivna förut och utgjordes av smärre
avhandlingar, som hade ventilerats »in scholis», såsom det hette, i
Oxford. De veritate sacrae Scripturae är en omfattande
bibelapologi med ganska löst sammanhängande delar och har
betecknats som ett säreget teologiskt medeltidsarbete.1 Det
tillkom icke främst av kyrkopolitiska skäl utan ingick i det stora
verk, som Wyclif tog itu med, när han hösten 1734 återkom
till Oxford och beslöt att ägna sina återstående dagar åt
teologiskt författarskap. Det var ett teologiskt-religiöst intresse,
som drev Wyclif till en sådan utförlig behandling av tesen
bibeln allena. Vi ha sett, hur redan tidigt, även i hans
filosofiska författarskap, bibeln intog en särställning och ofta
åberopades. Detta var också fallet i hans stora arbeten om
dominium och hans tidigare böcker i Summa.
Emellertid fanns det lärda skolastiker, som icke godkände
detta sätt att föra fram Skriften som högsta auktoritet. Att de
averroistisk-aristoteliska lärda opponerade, var begripligt, men
tydligen fanns det också strängt thomistiska och andra i den
gängse kyrkoskolastiken tränade män, som vände sig emot
urge-randet av Skriften på bekostnad av kyrkoläran och den
kanoniska lagen. I detta låg givetvis även en reaktion mot Ockham
och hans skola, där också bibeln ivrigt åberopades. Det är
karakteristiskt, att det just är i detta arbete, som Wyclif finner
sig böra taga Ockham i försvar, då man jämfört hans satser
med dennes. Men man bör också hålla ännu en sak i minnet:
1 R. Buddensieg talar i inledningen till De veritate S. S., s. xxv,
0111 denna såsom en bibelapologi, »der an Umfang’, System und Tiefe
m. E. das gesamte Schrifttum des M. A. ein Gegenstück bislang nicht an
der Seite stellen kann». Författandet anser han lia skett från slutet av
1377 till senhösten 1378.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
