Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R 83
den kungliga maktens innebörd samt förhållandet mellan potestas
sacerdotalis och potestas regia.1
Som vanligt påkallar Wyclif nu den store Augustinus, som
får vittna om att konungen är Guds avbild, liksom biskopen är
Kristi. Enligt Wyclif innebär detta, att konungen representerar
den förhärligade, härskande Kristus, medan biskopen
representerar den lidande, undergivne Kristus. Den kungliga makten är
ett ämbete i kyrkan (»est ordo in ecclesia») och kan innehavas
även av en icke-predestinerad (prescitus). För tesen, att
konungen är Guds ställföreträdare (vicarius dei), åberopas också
Augustinus jämte Nicolaus av Lyra, den med Ockham
samtidige franciskanen i Paris.2 Så måste Gud ha två
ställföreträdare i kyrkan: konungen i världsliga och prästen i andliga
frågor. »Rex gerit ymaginem deitatis Christi, sicut episcopus
ymaginem sue humanitatis.»3 Alltså måste prästen regeras av
konungen, anser Wyclif, och hänvisar också till Pauli uttalande
i i Kor. 11:3. Dåliga konungar, presciti, hava visserligen icke
dominium, men de böra dock äras och lydas för sitt ämbete.4
Man gör invändningen, att kyrkan kan föra sin kamp utan en
konung men icke utan präster, men i de tider, då kyrkan icke
hade någon konung, hade hon icke heller något cesariskt
prästerskap, och när det stod väl till i kyrkan, levde hon utan
egendom under konungars ledning. Man förgäter också vid sina
invändningar, att Kristus, Petrus, Paulus och kyrkolärare ha lärt,
att konungen bör vara den främste i staten.5 Paulus vädjade
också från översteprästerna till kejsaren. Wyclif gör skillnad
mellan en dålig konung och dåliga präster. Den förre begår
oförrätter mot människor, men de senare synda mot Gud, och
mot dem måste man resa sig.
I det andra kapitlet diskuterar Wyclif förnämligast inne-
1 Ibdm, s. 10.
Ibdm, s. 12.
3 Ibdm, s. 13. Jfr s. 137: »Primo quia illa [regalis auctoritas] habet
similitudinem vicariam deitatis, et sic vindicandi potestatem; auctoritas
au-tem sacerdotalis habet similitudinem vicariam humanitatis Cristi, et sic
raci-onem paciendi iniuriam.»
4 Ibdm, s. 16 f. Jfr s. 99. Detsamma gäller om dåliga präster,
s. 20 f.
5 Ibdm, s. 19.
5 — 36293. Kyrkohist. Årsskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
