Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
samt tjäna dessa, som lyda under dem. En annan följd av en
sådan lag om biskopars övervakande av prästerskapet skulle
bliva, att man begränsade prästernas antal, och botemedlet för
det nuvarande onda både i fråga om kvantitet och kvalitet bland
prästerna vore, att konungen indroge vissa utgifter till prästerna.
Hur kan konungen så hårt beskatta sina fattiga undersåtar, då
så mycket av deras egendom ligger till ingen nytta hos dessa
förrädare?1 Om prästerna stode rätt inför Gud, skulle de med
glädje hälsa förlusten av sin egendom. Konungen och riket
måste såsom grundare av de kyrkliga egendomsinstitutionerna
ingripa och rätta missförhållandena inom dessa. Här påkallar
Wyclif Beda Venerabilis som vittne.
Den andra av de tre lagar, vilka Wyclif ville se tillämpade,
vände sig emot de non-residenta ämbetsinnehavarna. Den
innebar, att konungen genom sina biskopar (märk uttrycket »per
suos episcopos») skulle påbjuda, att i alla pastorat lärda och
nitiska herdar vore bosatta.2 Dessa skulle lära folket att lyda
Gud och konungen (»quomodo deo et regi debeat obedire»),
Alla innehavare av pastorat, engelsmän och utlänningar, måste
vara bosatta i sina pastorat. Detta var ett slag mot kardinaler
och andra, som genom påvliga provisioner innehade engelska
kyrkoämbeten. Han utför närmare denna sin tes gentemot dessa,
som endast drogo inkomsterna från indräktiga tjänster. Bakom
detta missförhållande låge också den falska åsikten, att påven
vore »capitalis et plenus dominus» i fråga om alla kyrkliga
beneficier. Det vore bättre, att konungen alldeles indroge dessa
missbrukade inkomster. Enligt Skriften och kyrkolagen är ingen
en rätt herde i kyrkan, om ban icke fullgör vad hans ämbete
kräver. Konungen kan visserligen av särskilda skäl bevilja
ledighet från tjänsterna, men i andra fall bör folket (»populus
laicalis») hålla inne sitt tionde och sina kyrkoavgifter och
använda dem för de fattiga. Då exkommunicering under sådana
förhållanden hotade, sökte Wyclif att stilla oron härför och
utredde utförligt innebörden av exkommuniceringen. Vi ha tidigare
sett hans argument i denna sak.3 Slutsatsen blir, att både
’ Ibdm, s. 159.
2 Ibdm, s. 163.
3 Exkommuniceringen var en mycket allvarlig sak, ty sedan fyrtio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
