Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
memento till tiggarmunkarna. Här slutade tydligen De officio
regis ursprungligen, men sedan tillades ytterligare fyra kapitel.1
I dessa avslutande kapitel återkommer han till frågor, som
han redan behandlat och utvecklar närmare sina synpunkter.
Han framhåller åter bibelns absoluta auktoritet. Påvliga lagar
och biskopliga påbud måste ha sin grund i den, om de skola
ha någon betydelse. Bäst vore, att inga påvliga lagar utställdes,
ty apostlarna gjorde inga lagar utan nöjde sig med Kristi lag.
Han angriper skarpt de påvliga bullorna. Vi återkomma till
detta i annat sammanhang. Wyclif fortsätter sedan med att
vidare behandla exkommuniceringen och upprepar härvid ofta,
vad han tidigare sagt. Denna fråga, som var en mycket
väsentlig sak vid denna tid, Var han angelägen att klarlägga, så
att fruktan för exkommunicering icke skulle hindra de reformer,
han önskade se genomförda.2 Hans omständliga behandling av
saken var föranledd av angrepp på vad han förut sagt. Detta
talar också för att vi här lia att göra med tillägg. För samma
sak talar den omständigheten, att han på nytt upptar frågan
om prästernas studium av civillagen, emedan hans föregående
uttalanden hade föranlett opposition.3 Han säger sig också ha
blivit angripen för att han sagt, att biskoparna skola lyda sina
världsliga herrar. Utförligt försvarar han nu sin mening. I de
två sista kapitlen av arbetet behandlar Wyclif konungens
politiska och militära uppgifter, emedan denna fråga framkastats i
en invändning mot hans urgerande av konungens kyrkliga
ingripanden. Han opponerar mot erövringskrig. Man bör i stället
sträva efter en yttre och inre enhet, emedan människosläktet är
ett helt.4 Sedan berör han politiska förhållanden och finner, att
Daniels profetia, Dan. 2: 40 ff., är fullbordad i hans egen tid
med dess krig och tvedräkt. Prästerskapet, som törstar efter
världslig makt, har sin del i detta, förklarar han, och utlägger
’ Denna tillagda del omfattar sidorna 217—281.
a Han tänkte sig, att parlamentet och provinssynoden tillsammans
(»in coniunctis parliamento et synodo») skulle vara en sorts överdomstol i
exkommuniceringsmål. Ibdm, s. 228. Jfr s. 226.
3 Ibdm, s. 237.
4 Ibdm, s. 248 f. Hans fredssynpunkter komma starkare fram senare,
s. 261 ff., och hans argument mot kriget med dess övervåld och erövring
sakna icke intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
