Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
99
med den karismatiska betraktelsen i fornkyrkan. Här möta oss
spiritualistiska inslag. Den helige ande och nåden ges av Gud
allena, ingen människa kan giva anden. leke ens apostlarna
gjorde anspråk på detta, utan enligt Apg. 8: 15 bådo de för
vissa personer, att de måtte få den helige ande. Ingen biskop
och ingen påve bestämmer över Guds kraft och nåd, varken så
att de kunna giva den eller fråntaga någon den.1
Absolutions-makten tillhör också Gud, och genom Jesus Kristus borttages
världens synd, Joh. 1: 29. Men en verkligt ångerfull (»contritus»)
kan få försäkran om Guds förlåtelse lika bra av en enkel präst
som av påven, ja även av vilken kristen som helst, enligt Matt.
6 och 18 kapitel. Egentligen synes Wyclif mena, att en sådan
mänsklig försäkran icke ens är behövlig.2 Även här kommer
han in på frågan om exkommuniceringen, men den saken ha vi
behandlat i andra sammanhang. Genomgående möta vi
Wyclifs grundtes, att allt sker mellan Gud och individen: ångern,
syndaförlåtelsen och även exkommuniceringen. Om icke saken
först skett inför Gud, var den påvliga, biskopliga eller
prästerliga aktionen utan betydelse. I detta ligger en klar
spirituali-sering och individualisering av religionen.
Huvudfrågan för Wyclif i detta arbete är, om påvemakten
bör finnas eller icke. Efter genomläsandet står det tämligen
klart för en, att Wyclif icke räknade med påven såsom en
tillgång i kyrkan. Visserligen gör han rent principiellt
medgivandet, att påven kunde få finnas, men detta bör man se mot
bakgrunden av den idealbild av påve, som han tecknar. Han
kunde knappast på allvar tro, att den förkonstantinska
Rombiskopens ställning, i Wyclifs idealisering, nu skulle kunna åter-
1 Ibdm, s. 26 f. Jfr s. 115 ff. De yttre tecknen på värdighet betyda
intet utan ha snarare blivit ett ont, s. 290 f. Även en lekman, som står
rätt till inför Gud och lever i försakelse och helighet, kan vara påve och
präst, »licet nec aliqua septem arcium sit imbutus nec secundum ritus
epi-scopales sit humanitus ordinatus».
= Ibdm, s. 31. Wyclif tillägger: »Quomodo igitur auderet aliquis dicere
quod ipse habet singulariter potestatem absolvendi quemcumque peccatorem
a pena et a culpa?» Om indulgenser och absolutioner, se också ss. 203 ff.,
208. Även i tesen om den andliga makten bröt predestinationsläran genom
alla andra synpunkter, då Wyclif, s. 43, förklarar, att potestas
predestina-cionis est maxima potestas.
6 — 36293. Kyrkohist. Årsskrijt 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
