Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
ställas. De glimtar av »den sanne påven», som här och var
skymta, ha icke mycket med verkligheten att göra. På ett
ställe säger han, att påven är nödvändig (»cum autem necesse
est papam continue in ecclesia esse militante»), men det skall
vara en påve, som Kristus har insatt. Endast Gud kan göra
någon till påve, det kan icke ske genom mänskligt val.1 Om
nödvändigheten av påve och biskopar talar han också senare:
»Necesse est paparum et episcoporum ordinem esse in ecclesia
militante.»2 Men det måste vara sådana, som Gud utvalt. Vid
ett annat tillfälle säger Wyclif, att det är lämpligt, att en påve
finnes, men icke en sådan, som nu var.3 Man behöver icke
tro, att varje romersk biskop är en påve, utan det skall vara
särskilda kännetecken på den sanne påven. Det gäller att bli
klar på dessa tecken.4 Sedan Wyclif i ett sammanhang citerat
sin lärofader Grosseteste, förklarar han: »Ex quo patet quod
oportet verum papam conversari Christo similius et aliter est
ex mendacio dolosissimus Antichristus.»5 Detta innebar från
Wyclifs synpunkt, att påven skulle avstå ali världslig egendom
och makt, att han uteslutande skulle vara en andlig auktoritet
genom Guds nådegåva och den helige ande. Om man
noggrannare följer Wyclifs argumentering, finner man, att »den
sanne påven» endast blev en tankebild. Påven såsom historisk
verklighet gör Wyclif upp med på ett hårdhänt sätt.
Detta ser man redan i hans urgerande av urkristendomen.
Apostlarna hade ingen annan makt än den andliga till kyrkans
uppbyggelse, såsom framgår av olika uttalanden i breven, för-
1 Ibdm, s. 195: »Nichil falsius, quam quod humana eleccio facit papam,
nam solus Deus iustificat hominem. Omnis qui facit papam vel membrum
sancte matris ecclesie, facit iustum, igitur solus Dominus facit papam.» Jfr
ibdm, s. 228.
2 Ibdm, s. 245.
3 Ibdm, s. 293.
4 Ibdm, s. 249: »Oportet igitur studere, ex quo signo debemus
cogno-scere verum papam, cum eleccio, opinio aiit reprobacio humana sit huic
impertinens.»
5 Ibdm, s. 257. Jfr s. 262: »Qui iniuste occupat locum papalem, non
sequendo Christum in moribus, non est papa vel clericus, sed unus
dya-bolicus antipapa.» Flera likartade citat kunde anföras. Kraven på den
sanne påven äro mycket höga. Se t. ex. ss. 159 ff.; 267 ff. (efter Bernhard);
360 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
