Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
tiggarmunkarna för lögnaktighet. Denna deras lögnaktighet
hade t. o. m. blivit till ett ordspråk, förklarar han.
Av hela denna framställning kan man inhämta, att Wyclif
kände sig missräknad på tiggarmunkarna. Därför menar han,
att alla sådana ordnar böra bortskaffas. Han påvisar också den
konkurrens, som rådde mellan de fyra tiggarordnarna. Deras
fel känner han väl, och anför dem.1 T. o. m. deras tiggeri
angriper han, emedan det sker, utan att det är behov därav.
Hans beskrivning av deras liv och framfärd ger ingen sympatisk
bild. Han anklagar dem för lyx och överflöd i kyrkorna och
ordenshusen, och deras försvar för indulgenser och absolutioner
är ohållbart. Han klandrar också deras skryt med sina mässor,
biktfäderstjänster och andra förrättningar samt deras iver att
binda lekmän vid sin orden genom tertiarierna. Allt detta göra
de för vinnings skull, förklarar Wyclif. Intriger, stridigheter
och hat till andra utgöra också vittnesbörd om den apostasi,
som är bland tiggarmunkarna. Roten till det onda är, att de
enbart taga hänsyn till sin egen »sekt». Så är det även med
de egendomsägande ordnarna, »religiosi possessionati». Wyclif
framhåller faran av att tillhöra tiggarmunkarnas »sekter», då man
är ansvarig för allt inom dem. Efter sitt skarpa angrepp riktar
Wyclif en vädjan till sina vänner bland tiggarmunkarna att
hjälpa honom att avslöja missförhållandena och stridigheterna.
Alltsedan tiggarordnarna uppkommo, har det varit svåra strider,
dels mellan olika ordnar, dels inom ordnarna2 och dels i det
politiska livet, ty varje världslig furste har en tiggarmunk till
konfessor eller rådgivare, säger Wyclif, och denne försvarar sin
herres krig och verkar icke för fred. Man bör göra klart för
kyrkan, att orsaken till ali denna strid och detta avfall från
Kristi enkla religion är prästernas egendom och tillvaron av
särskilda »sekter». Slutligen förkarar Wyclif, att han bland
tiggarmunkarna har sådana, som han kallar »käraste söner» och
som icke höra till »avfällingarna».3 Det var tydligen främst
1 Ibdm, s. 31 ff. De fyra ordnarna voro franciskaner, dominikaner,
karmeliter och augustin-eremiter.
2 Ibdm, s. 43: »Nedum una secta est alteri contraria, sed eadem secta
eciam secundum modicam partem est contraria sibi ipsi.» Teckningen
verkar, som om den kunde passa på vår tid.
3 Ibdm, s. 44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
