Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
97
dessa, vilka väl voro hans direkta lärjungar från lärosalarna i
Oxford, som han nu sökte påverka till att ta steget ut och
förena sig med hans egen trupp av »fattiga präster». Som Wyclif
tidigare också sagt, ansåg han, att ett yttersta botemedel mot
det onda vore, att folket undandroge dessa avfällingar sitt
understöd. Slutligen tar han Gud till vittne, att han med allt
detta vill kyrkans och tiggarmunkarnas bästa.
Även i senare delen av De apostasia förekommer här och
var angrepp på tiggarmunkarna, men eljest behandlas där
nattvardsfrågan. Denna sammanhänger dock, enligt Wyclif, med
den apostasi, som råder, och det är munkar och tiggarmunkar,
som skapat oro i kyrkan genom sin osanna lära om nattvarden.1
I denna fråga hade Wyclif tidigare haft akademiska debatter
med sina nominalistiska motståndare. Det är ingen tvekan om
att det var realisten Wyclif, som nu öppet reagerade mot vad
han ansåg vara en villfarelse. Man bör lägga märke till att
clet är den filosofisk-skolastiska frågan om sättet för Kristi kropps
närvaro i nattvardselementen, som är huvudspörsmålet. Men i
detta låg, liksom i reformationstidens strider därom, en
praktiskt-religiös fråga förborgad. Det var kampen mot den materiella
transsubstantiationen, mot dyrkan av det konsekrerade brödet
och mot prästens ställning som undergörare i detta fall, som
Wyclif tog upp, samtidigt som han ville rädda
nattvardselementen från att bli en ren fiktion i’ nominalisternas tydning av det
konsekrerade brödet såsom accidenser utan substans.2
1 Wyclif påpekar, att tiggarmunkarna sträva att bli biktfäder hos
furstar och världsliga herrar, men de bedraga dessa och leda dem vilse.
Knappast en av dem vågar bekämpa den fara, som den falska
nattvardsläran utgör. I stället för att undertrycka denna häresi sträva de att bli
biskopar och varna icke furstarna. Detta är förräderi: »Totum igitur
reg-rnini debet contra tales pseudoprophetas insurgere, nec ficcionem mendacii
ab ipsis recipere.» Ibdm, s. 6o f. Här kan man således märka, att Wyclif
insåg, att han hade starka motståndare. Hade tiggarmunkar undanträngt
honom vid hovet? Jfr också ibdm, ss. 148, 155 f., 238 ff., 241, 244.
2 Vid tiden för sitt tidiga filosofiska författarskap hade Wyclif påtag-
ligen omfattat den gängse ortodoxa läran om transsubstantiationen. I De
universalibus, sannolikt från slutet av 1350-talet, som ovan sagts, tror han
på accidens sine subiecto (s. 78), den teori, som nominalisterna nyttjade i
nattvardsfrågan. I sin skrift XIII Quaestiones, från början av 1360-talet,
använder han, s. 232, uttrycket »Sacerdos in misterio transsubstancians et
7 — 36293. Kyrkohist. Årsskrijt 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
