Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 20
GUNNAR WESTIN
i Oxford föranledde ett direkt ingripande från hovkretsarna,
visar, att man ansåg saken allvarlig. Huruvida Lancaster
yttrade sig så kategoriskt, som krönikören uppger, torde få anses
ovisst. Man vore böjd att antaga, att besöket hade en nästan
motsatt innebörd, även om Lancaster, såsom vi förut sett, gärna
höll sig i den kyrkliga traditionens fåra och väl manat Wyclif
att lugna sin stridsiver. Faktum är nämligen, att Wyclif
tydligen närmast kände sig säkrare genom Lancasters besök, och
man tar säkerligen icke miste, om man förmodar, att denne
hade haft ett allvarligt ord även till den ivrige
universitetskanslern. Även om Lancaster nu icke hade samma intresse
för Wyclif som förut, hade han alltfort sina ögon på honom,
och att Wyclif ända till sin död fick gå fri från personligt
övervåld, var utan ali tvekan Lancasters förtjänst. Resultatet av
Bertons stora aktion uteblev också. Wyclif framlade sin
Con-fessio, och Berton försvann som universitetskansler snart nog,
och i hans ställe kom i slutet av maj 1381 Robert Rigg, en
av Wyclifs vänner, en secularis i Bertons kommission. Måste
man icke i detta vaktombyte på kanslersposten se ett
universitetsmännens och vissa mäktiga gynnares ställningstagande till den
framförallt av munkarna drivna kampanjen mot Wyclif?1
Krönikörerna ha en onyanserad bild av den berömliga aktionen
mot den farlige kättaren. Man har också vanligen godtagit
bilden utan att tillräckligt beakta den följande
oppositionsreaktionen vid universitetet.
I maj 1381 framlade Wyclif sin nattvardsbekännelse.2 Det
filius fidelis». Detta fina betyg fick han, emedan han manade Wyclif att
hålla inne med sina teorier om nattvarden, vilket väl icke skedde i någon
avgörande ton. Det visade sig nämligen, att Wyclif icke fattade det som
ett förbud. I den några månader senare skrivna De blasfthemia, s. 109 f.,
urgerar han också fortfarande ivrigt rätten till appell till konungen.
1 Den nye kanslern, Robert Rigg, presenteras i listan på medlemmar
i Bertons kommission såsom »sacræ paginæ professor et secularis».
Säkerligen är det honom, som Wyclif avser, när han i De blasfihemia, s. 247 f.,
talar om Oxford-kommissionens dom och säger, att Gud ledde en sekulär
doktor att uppträda mot de andra med en avvikande mening. Hur han
ställde sig till striden kring Wyclif, få vi senare se.
2 Fase. Ziz., s. 115—132. Den var daterad den ’7s 1381, således före
kanslersvalet i slutet av samma månad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
