Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
digerdödens härjningar förelågo säregna förhållanden, och man
hade sökt att genom lagstiftning reglera läget på
arbetsmarknaden, vilket ökade det hårda tryck, som vilade över de i
vissa fall nästan livegna jordbrukarna. Att bland de
förtryckande herrarna biskopar och prelater funnos, gav åt rörelsen
även en antiklerikal karaktär. Särskilt markerat blev detta ■ i
vissa städer, där kyrkomän dominerade. Givetvis hände det,
att vissa åsikter, som voro misstydda Wyclif-satser, kunde
inblandas i agitationen, t. ex. tesen om den kristnes herravälde
(dominium) och rätt till allt, bibelns giltighet som lag och
förkastandet av kyrkomäns rikedomar och världsliga tjänster. Att
många av det lägre prästerskapet, vilket också levde under ett
hårt tryck, var att finna bland upprorsmännen, bevisar icke,
att wyclifismen stod bakom rörelsen.1 Oman har också påpekat,
att upprorsrörelsen var mycket obetydlig i områden där
wyclifismen var starkast. Personligen synes Wyclif icke ha haft
någon del i upprorsrörelsen. De plundrande, brännande och
härjande skarorna vände sig ju också mot Lancaster och hans
egendom, vilket knappast Wyclifs anhängare skulle ha gjort.
Naturligtvis bör man icke förbise, att hela den religiösa
rörelsen med dess skarpa kritik innebar ett gynnande av de
revolutionära tendenserna. Men här måste man givetvis också räkna
med tiggarmunkars kamp för fattigdomsidealet i kyrkan under
många år. I själva verket synas de ha haft sin del i upproret
genom några av sina män, och de ansågo också nödvändigt
att inför Lancaster rentvå sig i detta fall. Wyclif försummade
heller icke att nu skärpa sina angrepp på tiggarmunkarna.
Saken var naturligtvis den, att det latenta missnöjet och hatet
mot herrarna stimulerades av alla yttringar av kritik och
opposition mot de besittande klasserna, adeln och prelaterna, liksom
även de stora klostren. Det lägre, fattiga prästerskapet, tiggar-
alldeles ny aspekt på revolutionsförsöket har G. R. OwsT, Literature and
Pulftit in Medieval England, och han vänder sig mot andra, som
behandlat saken, senast Workman, a. a., II, s. 221 ff. Vi återkomma till
frågan strax.
1 Oman, a. a., s. 19 f., anser, att Wyclifs angrepp på påve,
tiggarmunkar och »cesariska präster» icke hade något nämnvärt inflytande på
uppkomsten och förloppet av upprorsrörelsen. Oman lägger vikt vid de
ekonomiska faktorerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
