Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
ivrig bekämpare av det framväxande kätteriet i Oxford. Hans
dystra öde får väl i hög grad tillskrivas den omständigheten,
att han nu innehade posten som rikets kansler. Rebellernas
härjningar av både andliga och sekulära lorders slott och
gårdar ökade förskräckelsen. Därför ingrep också en av de höga
prelaterna, den krigiske biskopen av Norwich, Henry Spenser,
med sina krigare och slog hänsynslöst ned bondeskarorna. De
världsliga och andliga stormännen hade så fått ett gemensamt
intresse, ty faran förenade, och så skapades en starkt
reaktionär anda bland de priviligerade klasserna. Det gick, som det
i historien brukar gå efter en misslyckad revolt. Reaktionen
blev starkare. Kyrkan kom att stå som den gamla ordningens
säkraste fäste, dess auktoritet och betydelse var en mäktig
social faktor. En för wyclifismen viktig indirekt följd hade
upproret därigenom, att den tolerante Sudbury röjdes ur vägen
och den hänsynslöse Wyclif-fienden Courtenay, biskopen av
London, trädde upp på Canterbury-stolen. Genom
upprorsrörelsen drevos också »possessionati» bland världsklerus och
ordnarna närmare varandra, och t. o. m. tiggarmunkarna och de
besuttna ordnarnas munkar funno anledning att hålla samman,
vilket också Wyclif klagade över.
Wyclif hade icke haft stora framgångar under det år, han
nu senast hade varit bofast i Oxford. Sommaren 1381 drog
han sig definitivt tillbaka till sitt lantpastorat, och säkerligen
skedde detta därför att han insåg, att hans försök att vinna
inflytande bland tiggarmunkarna misslyckats liksom också hans
kamp för att i skolastiska disputationer övervinna sina
motståndare i nattvardsfrågan. Några tvingande omständigheter att
nu lämna Oxford förelågo dock icke, så vitt vi kunna se. Vi
må här också erinra oss, att arbetet med bibelöversättningen
nu var i gång, liksom också verksamheten genom en skara av
»fattiga präster». Om detta få vi berätta i nästa kapitel. Det
fanns alltså fullt upp med arbete för Wyclif, och det var den
alltmer fristående wyclifismen, som härigenom tog gestalt.
Sannolikt var det också efter återkomsten till Lutterworth sommaren
1381, som Wyclif författade det väsentliga i sitt förut nämnda
arbete De blasphemia. Detta behandlar både nattvardsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
