Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 9. Guds ord på engelska språket. Förkunnelse och översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
till intäkt för tiggeri eller maskerad utpressning, och predikan
skulle icke röra sig om helgonlegender, fabler och anekdoter
utan vara en förkunnelse av Guds rena ord. I den år 1381
skrivna Dc blasphemia har Wyclif ett uttalande, som belyser
detta. Där läses följande: »Melius föret ecclesie non esse papam
vel prelatos huiusmodi; sed, abiecta tota tradicione cesarea,
sacerdotes pauperes docere nude et familiariter legem Cristi.»1
Fattiga präster, vilka predikade ordet rent och klart, voro alltså
av nöden. De voro viktigare än påve och prelater. Detta var
Wyclifs övertygelse, och det var denna tro på den rena
bibelförkunnelsens betydelse, som kom honom att ge den teoretiska
och teologiska motiveringen för den av »fattiga präster» bedrivna
verksamheten.
Predikan var icke ovanlig i medeltidens England, men man
får å andra sidan icke draga för snabba slutsatser ut ifrån kända
fall och yttranden, så att man menar, att den var en allmänt
förekommande kyrklig funktion. I själva verket var den i stort
sett en underordnad, oregelbunden och relativt sparsamt
förekommande sak i den stora allmänna kyrkliga verksamheten, där
mässoffret och botsakramentet var det centrala.2 Vissa biskopar
och andra kyrkliga stormän ivrade för predikan, men det var
icke lätt att förmå det lägre, ofta okunniga prästerskapet,
vikariepräster, kaplaner och församlingspräster att öva denna
förkunnelse. De upprepade besluten om att predikan skulle ske, visa
också, att även där man önskade predikoverksamhet, hade man
svårigheter att få denna i gång.3 Främst bland de populära
1 Dc blasphemia, s. 37. Jfr uttrycket på s. 40, »seminantes veritatem
ewangelicam».
° F. A. Gasquet, Parish Life in Mediæval England, behandlar »The
Parish Clergy», s. 71 ff. och »The Parish Pulpit», s. 211 ff., och han anser,
att predikan icke var sällsynt, men, tillägger han med en försiktig överdrift,
»the-sermon was not probably so frequent as in these modern times» (s. 213).
Riktigt är givetvis, att predikan i medeltiden icke syntes vara så av nöden,
då den personliga rådgivningen vid bikten ersatte mycket av vad i senare
tiders predikan ges från predikstolen. Den huvudsakliga andliga ledningen
gavs genom botsakramentet och den därvid utbildade kasuistiken.
3 E. L. Cutts, Parish Priests and their Peofile in the Middle Äges in
England, nämner några fall. På en synod i Oxford 1223 beslöts att ålägga
prästerskapet att icke vara som »stumma hundar» (s. 215); Grosseteste, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
