Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 9. Guds ord på engelska språket. Förkunnelse och översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 6
GUNNAR WESTIN
folkpredikanterna voro tiggarmunkarna. De äldre ordnarna,
»religiosi possessionati», hade med sina stora klosterkyrkor
tidigare haft betydande predikanter, och även eljest hade de
t. ex. i samband med korstågsrörelsen haft en stor verksamhet
genom sina folkpredikanter. Tiggarmunkarna hade med entusiasm
ryckt in i den folkliga förkunnelsen, även de hade sina kyrkor,
och på sön- och festdagar voro de ofta ute bland folket och
uppträdde icke sällan ute i det fria, på gator och i backar.
Biskoplig licens inom respektive dieces var dock en förutsättning,
och även den bofaste sockenprästen ville ha ett ord med. Inom
den folkliga predikoverksamheten hände det också, att lekmän
och t. o. m. kvinnor uppträdde, ty denna offentliga undervisning
ansågs icke som ett sacerdotalt prerogativ. leke alltid fäste
man heller avseende vid den biskopliga licensen. Av allt detta
framgår, att den wyclifitiska rörelsens fattiga predikanter kunde
vandra redan upptrampade vägar. Det nya var, såsom redan
framhållits, att deras fattigdomsideal också uteslöt tiggeriet och
att de enligt Wyclifs energiska anvisning skulle predika ett rent
Guds ord.1
De »fattiga präster», vilka samlades kring Wyclif, voro en
mindre krets verkliga präster, sacerdotes, vilka vunnits för hans
reformidéer och voro villiga att för egen del praktisera dem i
store Lincoln-biskopen, ålade sina präster att predika på söndagar och gav
dem också hjälp därtill, och flera andra biskopar sökta åstadkomma
detsamma. Vid en synod i Ely 1364 ålades prästerna att ofta predika (s. 223).
Ärkebiskop Peckham hade i slutet av 1200-talet klagat över den försummade
predikan och krävt, att prästerna skulle åtminstone tre à fyra gånger om
året hålla predikningar, men dessa behandlade då vanligen icke bibeltexter
utan Apostolicum, budorden, Fader vår och Ave Maria. Ärkebiskopen av
York, Thoresby, lät år 1357 förstå, att han icke var nöjd med detta
minimum utan helst ville, att predikan hölls varje söndag. Detta blev säkerligen
väsentligen en from önskan. Manning, The Peoj>lés Faith in the Time
of Wyclif, s. 17 ff. Om denna sak se också Owst, Preaching in
Medieval-England, och densamme, Literature and Pulpit in Medieval England, passim.
1 De populära folkpredikningarna rörde sig ofta om anekdoter,
histori-etter, legender ur helgonkrönikorna eller dagshändelser och under med
sedelärande tendens. Se de i föregående not nämnda arbetena. Jfr också
Workman, a. a., II, s. 214 ff. Det var mot denna predikan av legender, fabler
och anekdoter, som Wyclif upprepade gånger gick till angrepp. Se också
Matthew, Unpri?ited Works, s. 16, och Arnold, Select English Works,
I, s. 332.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
