Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 9. Guds ord på engelska språket. Förkunnelse och översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 20
GUNNAR WESTIN
leke destomindre kvarstår osäkerheten, när det gäller
Wyclifs personliga deltagande i översättningsarbetet, och det
kommer nog heller aldrig att kunna klarläggas. Redan
Forshall och Maddeti, de två lärda utgivarna av »Wyclif-bibeln» år
1850, voro försiktiga i sina omdömen, ehuru de ville fastslå,
att det icke kan vara något tvivel om att Wyclif deltog i
arbetet för dess tillkomst och att fullbordandet av den framförallt
skedde genom hans nit, uppmuntran och ledning. Men de
medge, att bevisen äro få. De våga dock antagandet, att
Wyclif själf översatt delar av Nya testamentet, medan hans
store lärjunge, Nicholas Hereford, skulle ha verkställt det mesta
av Gamla testamentets översättning.1 E. M. Thompson
förklarar: »The New Testament was probably the work of
Wy-cliffe himself»; Hereford synes däremot ha översatt det mesta
av Gamla testamentet.2 Andra följa i samma spår.3 Deanesly
fastslår bevisen för att 1300-talets engelska bibel återgår på
Wyclif (»was really due to Wycliffe»), vilket man utan fara för
misstag helt visst kan säga. Men detta säger intet om hans
direkta del i översättningsarbetet, som tydligen utfördes av
Autorshifi of the WycHffite Bible (Engl. Hist. Review, 1895, s- 91 ff-).
Frederic G. Kenyon, Our Bible and the Ancient Manuscripts etc., samt M.
Deanesly, a. a., passim, ha sammanfört materialet av argument mot
Gas-quets djärva hypotes. Gasquets svar finnes i The Old English Bible,
156 ff. Två synpunkter anmäla sig med ens gentemot Gasquet. Först,
att han förutsätter, att den lärda kretsen kring Wyclif icke skulle vara i
i stånd att åstadkomma en översättning utan att inblanda lollardiska
läromeningar. För det-andra synes det av vikt att beakta, att lollarderna hade
en segerns tid i slutet av 1300-talet och även senare vunno anhängare i
förnäma kretsar, vadan denna bibelöversättning utan tvivel hann sprida
sig just i sådana högre kretsar, som icke voro beredda att utlämna sina
exemplar, när under Arundel, c:a tjugufem år efter Wyclifs död, den stora
kampen mot Wyclifs skrifter och den wyclifitiska översättningen började.
I detta sammanhang kan emellertid saken icke vidare behandlas.
1 Forshall—Madden, a. a., I, s. xvi f.
2 E. M. Thompson, Wycliffe Exhibition in the Kitig’s Library, s. 25.
3 Den lärde F. G. Kenyon, nyss a. a., s. 200, förklarar försiktigt,
att saken är osäker, när det gäller Wyclifs del: »We have no certain
means of knowing how much of the translation was actually done by
himself.» Nya testamentet har tillskrivits honom, men vi kunna icke veta om
det helt och hållet var hans verk, tillägger han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
