Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 5. 1505 års unionsmöte. Läget skärpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOO
GÖSTA KELLERMAN
slutade förändringen torde snarast ha varit i mer fredsvänlig
riktning.
Ett annat viktigt utrikespolitiskt ärende vid samma rådsmöte
var att slutföra fredstraktaten med Ryssland. De länge väntade
ryska sändebuden hade nu anlänt till Stockholm och
underhandlingarna fördes, för att citera riksföreståndaren, »till en godh ændhæ
tess gudh loff haffuæ och alle hælge swerigis patroner».1
Fredsslutet förlänades en stark religiös prägel. Så skulle enligt traktaten
riksföreståndaren och rådet å rikets vägnar (»pro tota prouincia
regni Swecie!»)2 i de ryska sändebudens närvaro kyssa korset över
fredsurkunden samt därefter besegla densamma. Fredsslutets
religiösa karaktär framhävdes också genom att ärkebiskopen å den
svenska kyrkoprovinsens vägnar handfäste freden och såsom
ärkebiskop satte sitt sigill under traktaten.3
Frågan om ersättning till herr Svante kom nu också äntligen
till avgörande efter långvarig rådplägning. Beslutet fattades i
enlighet med principen i det domslut, som avgavs under konung Hans’
tid, nämligen så att Sten Sture gjordes ansvarig härför. Svartsjö
gård, Färingön och Raseborgs slottslän överlämnades till herr Svante
på livstid och skulle i ytterligare tjugo år få behållas av hans familj.1
Därmed var en gammal orättfärdighet slutligen sonad, ty, som det
heter i rådets urkund, hade herr Svante i Finland för sitt
fädernes-rike nödgats sätta till sitt fasta fäderne- och mödernearv samt
bort-sälja sina dyrbarheter, därtill vågande liv och välfärd i
kristendomens och rikets tjänst, utan att på tio år ha erhållit något vederlag
härför. De i rådet som förhjälpt honom härtill ha knappast varit
Sten Stures gamla anhängare, utan mer sannolikt då ärkebiskopen,
Erik Trolle och med dem liktänkande.
Sten Stures änka, fru Ingeborg, hade gått med på att i händelse
av ofred mottaga Folke Gregersson på sitt slott Tavastehus som
hö-vitsman. Oaktat fred rådde, hade denne emellertid vid
midsommartiden kommit och begärt, att slottsloven skulle överlämnas till
honom.5 Till sitt stöd uppvisade ban därvid en skrivelse från bro-
1 HSH XIX, s. 89.
2 Uttrycket är märkligt, då således den svenska statsenheten i en
internationell traktat framträder som kyrkoprovins.
3 ST III, s. 505 f.
4 HSH XIX, s. 51 ff., 88 ff. 5 HSH XIX, s. 92 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
