Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 5. 1505 års unionsmöte. Läget skärpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOO
GÖSTA KELLERMAN
svenska stormännen. I slutet av brevet ger Jakob Ulvsson vidare
uttryck åt sin ängslan för att i händelse av krig befolkningen skulle
visa ohörsamhet och utsättas för svåra påfrestningar.1 För honom
personligen var den ekonomiska situationen sådan, att fodret från
hans kronolän endast kunde räcka tre eller fyra veckor till och att
han nödgades se genom fingrarna med att hans svenner sålde sina
hästar — för att få behålla folket hade han varit tvungen att ge
så gott som varenda karl en ny häst både föregående och innevarande
år. Det vore ej möjligt att fortsätta på samma vis, annars skulle
han bli svårt skuldsatt och det ville han icke riskera. Ty då kunde
hans själ sättas i fara, vilket han ej ville utsätta sig för på sin
ålderdom (förstörde han kyrkans finanser, kunde han nämligen bli åtalad
och bannlyst).
Ärkebiskopens brev har jämväl intresse genom det goda betyg
han häri ger Sten Turesson, som han rekommenderar till sändebud
i stället för den av sjukdom förhindrade Knut Eskilsson. Sten
Turesson är, säges det, »mest förfaren i alle sacher och ærende och haffuer
altiidh vareth nær saa offtæ Rigisins raadli haffuer hantereth och
offuerwægith huath befalingh sadane sendebudh haffue skulle och
kunnæ han mikit læmpæ siith tall aff then fornwmpst gudh haffuer
honum giffuit effter lægeligheten». Sakkunskap och ett klokt
omdöme voro sålunda egenskaper, på vilka Jakob Ulvsson satte värde.
Det bestyrker den bild vi eljest fått av hans personlighet.
Jakob Ulvssons åsikter beträffande förhandlingarna med
Danmark delades av biskop Otte Svinhuvud, som vid denna tid hölls,
sängliggande av sjukdom; denne har t. o. m. delvis uttryckt sig med
än större skärpa.2 Han förklarar sig vara synnerligen glad över det
danska fredsanbudet och finner det vara nyttigt och rådligt att
utan längre dröjsmål sända en beskickning (även biskop Otte
rekommenderar Sten Turesson i Knut Eskilssons ställe, därjämte i stället
för electus Vincent Axel Posse). Ej heller Otte Svinhuvud ansåg
det vara anledning att hysa fruktan beträffande lej dens giltighet
samt rådde allvarligen herr Svante att ej lyssna till råd i annan
riktning. Ty bleve det krig, skulle det vara till störst ogagn för riks-
1 »ær Redande ath wore egne vndersaate göris oss ohörige och then menige
man forderffuith».
2 I brev d. 26 dec. 1505 (HSH XIX, s. 113 ff.). Brevet är visserligen daterat
år 1506, men detta är säkerligen felläsning för 1505.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
