Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 5. 1505 års unionsmöte. Läget skärpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN IOI
mot danskarna, såsom man eljest någon gång kan skymta hos Gadh,
utan tvärtom en stark samhörighetskänsla. Udden är med klok
beräkning riktad mot konungen såsom den maktlystne krigsivraren,
lika farlig för danskarna själva som för svenskarna.
Ett av Vadstenaherrarna1 till beskickningen givet muntligt
direktiv skulle emellertid komma att visa sig ödesdigert för
förhandlingarna.2 De svenska ombuden förbjödos nämligen att överlämna
sin fullmakt, innan förlikning uppnåtts. När ärkebiskop Jakob
fick höra talas härom genom biskop Ingemar, som infunnit sig i
Uppsala för att assistera vid biskop Vincents vigning, skrev han
(d. 30 jan.) till riksföreståndaren och de hos honom församlade
rådsherrarna och framhöll sina betänkligheter, eftersom detta kunde
riskera fredsunderhandlingarnas lyckliga utgång. När Styffe
framställer saken, som om ärkebiskopen utan vidare erkänt det
berättigade i den företagna åtgärden3, så är detta missvisande. Ty
visserligen erkänner ärkebiskop Jakob till en början, att förbudet
kunde vara ändamålsenligt, försåvitt det såg ut som om man icke
skulle kunna enas (»komber thette tiil inghen god dectinghen eller
ende»). Men visade det sig, att man någorlunda kunde komma
överens, fortsätter Jakob Ulvsson, då måste fullmaktsbrevet
överlämnas för att ett resultat skulle kunna uppnås.4 Därför tillrådde
ärkebiskopen och de med honom församlade herrarna, att
riksföreståndaren omedelbart skulle ge Sten Turesson och de övriga
delegaterna bud att icke göra några svårigheter5 med att överlämna
fullmaktsbrevet, »som tiilbörligit och radeligit ær». Annars skulle
danskarna få stor misstro till svenskarna, emedan de icke vilja hålla
sina överenskommelser, och situationen skulle bara bli sämre än förut.
Det av Jakob Ulvsson givna rådet skulle dock icke komma att följas.
1 Carlsson nämner »herr Svantes nu muntligt gifna order» (s. 126), men i
ärkebiskopens brev härom (HSH XIX, s. 138 ff.) säges, att riksföreståndaren
och »the gode herrer i watzstena» givit förbudet.
2 Jfr Carlsson, ibdm: »Säkerligen bär Gadh till god del ansvaret äfven för
denna åtgärd, som sedermera gjorde förlikningen om intet och sålunda blef
så ödesdiger för den skandinaviska frågans vidare utveckling.»
3 BSH V, s. lxvii.
4 »Men bliffue the ower enss pa nakre article i någre matte tha bliffuer ther
inghen stadfestilsse med mynne thet macht breff skal ther bliffue qwart Som i
sielffue merkie kwnnæ, och i alle degtinge plegsid ær» (HSH XIX, s. 140).
b Uttrycket »sta stamble» torde ha dylik innebörd.
6 — 38396. Kyrkohist. Årsskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
