Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan - 4. Kyrka och stat åren 1512—1515 - 4. Kung Hans’ död. Fredsmötet i Köpenhamn sommaren 1513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN
II
visar tillfyllest, att Jakob Ulvsson i sin ålders höst fortfarande med
vaket intresse följde det utrikespolitiska spelet. Det torde också i
sin mån tala för att Jakob Ulvsson i sin försiktiga fredspolitik
verkligen sökt tillgodose nationella intressen.
Medan förhandlingarna i Köpenhamn pågingo, begav sig Sten
Sture jämte Gadh m. fi. rådsherrar över till Finland, uppenbarligen
för att här befästa sin ställning, möjligen även för att taga
underhandlingarna med de ryska sändebuden i egen hand. I mitten av
augusti har nämligen ärkebiskop Jakob av riksföreståndaren blivit
ombedd att sända över sitt sigill till Finland, enär herr Sten väntade
ryssarna dit.1 Jakob Ulvsson synes emellertid ha varit obenägen
härför, ty han vände sig i en skrivelse (d. 15/8) till den från Finland
just hemkomne rådsherren Sten Kristiernsson för att inhämta dennes
mening, om det verkligen vore nödvändigt att låta sända över
sigillet nu. Av Sten Kristiernssons återkomst slöt han sig nämligen till
att även de kvarvarande rådsherrarna snart skulle återvända. Hade
Sten Sture tänkt sig att själv ensam underhandla med ryssarna, så
gick denna plan alltså om intet. Då de ryska sändebuden i början
av oktober kommo över till Stockholm, deltogo ärkebiskopen, biskop
Matts, Erik Trolle m. fi. i förhandlingarna.2 Åtminstone några av
Köpenhamnsombuden kommo sålunda enligt ärkebiskop Jakobs
önskan att vara närvarande.
Köpenhamnsmötet sommaren 1513 hade genom omständigheterna
kommit att bli vida mer än ett fredsmöte. Då kungaval och
handfästning nu framstodo som de primära frågorna, blev mötet framför
allt en kraftig manifestation av rådsaristokratiens, kyrkans och det
gemena frälsets privilegiekrav under bitter och hänsynslös kritik mot
kung Hans’ regemente. De svenska rådsherrarna torde ha rönt
starkt intryck härav. Speciellt bör reaktionen mot skrivarväldet ha
väckt genklang hos flera av de svenska rådsherrarna. I ett fall
engagerades de svenska herrarna direkt, då de fingo bidra till att intyga den
år 1502 mördade Povl Laksmands oskuld.3 Men de svenska herrarna
fingo också vara vittnen till, hurusom den nye kungen trots viktiga
medgivanden rätt väl lyckades hävda sin maktställning, särskilt i
fråga om slottslänen och rätten att taga in nya ledamöter i riksrådet.
1 Grönblad, a. a. I, s. 598.
2 STb IV, s. 331.
3 DaHT III, s. 598 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
