Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean Hoffmann, Upphävandet av Nantesiska ediktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphävandet av nantesiska edikte!’
259
t. o. m. konungen att gripa till vapen mot de högadliga hugenotterna
och man kan tryggt säga, att de 8 årens inbördeskrig, utmärkta av
händelser som belägringen av La Rochelle, gjorde mest för att
påskynda utvecklingen mot den absoluta monarkien, då de
protestantiska massorna principiellt betraktade det kungliga enväldet som
ett skydd mot högadelns våldsamheter och dess benägenhet att
inkalla främmande hjälp till försvar för sina privilegier. Det är
mycket egendomligt att i samtida rent protestantiska källor läsa
med vilka utbrott av entusiasm man hälsade freden i Alès 1629,
oaktat den berövade protestanterna deras sista säkerhetsplatser och
politiska organisation. Den moraliska skadan av detta dåraktiga
företag var emellertid oerhörd, ty Ludvig XIV erinrade sig alltid
det sätt, varpå mötet i La Rochelle hade behandlat och kränkt ediktet
i Nantes.
Richelieus hårda men kloka hand hade berövat protestanterna
deras sista politiska privilegier men bevarat åt dem den fullständigaste
religionsfrihet inom ediktets ram. Deras tacksamhet skulle snart få
tillfälle att taga sig uttryck. Kort efter den store kardinalens död
utbröt fronden, en ny kamp från feodalherrarnas sida mot
konungamakten. Protestanterna voro de första att massvis sluta upp kring
denna sak. Man såg befolkningen i La Rochelle taga parti för
kungadömet mot deras egen guvernör och hela södern, de gamla
hugenott-länderna, förblev trogen. Mazarin kunde också förklara: »Je n’ai
pas à me plaindre du petit troupeau, il broute de mauvaises herbes,
mais il ne s’écarte pas.» Officiellt förklarade Harcourt i konungens
namn: »La couronne chancelait, vous 1’avez affermie.» Den 21 maj
1652 slutligen bekräftade den unge Ludvig XIV, efter att hava tackat
hugenotterna för deras oföränderliga trohet, högtidligen ediktet i
Nantes.
Trots detta började två år senare angreppen mot ediktet. Vid
Ludvig XIV:s kröning 1654 begärde biskopen av Montauban under
en predikan, som han höll inför konungen, att protestanterna skulle
skiljas från offentliga uppdrag. Biskopen följde härvid uppenbarligen
sin ämbetsplikt och vi protestanter kunna ej förebrå honom; han
följde endast den anvisning från högre ort, som påven Clemens VII
givit, då han förklarade, att »samvetsfrihet var en djävulsk dogm»,
och vid underrättelsen om ediktets Promulgation: »Detta är min
korsfästelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
