Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Granskningar och anmälningar - Gunnar Ekström, Västerås stifts herdaminne, I:1 (Prolessor Knut B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 granskningar och anmälningar
man i Rom på den tiden sysselsatte sig med nordiska förhållanden vore
det väl inte så orimligt att gissa, att denna lista på de tre nordiska
ländernas biskopsstolar ursprungligen kommit till i samband med den
lundensiska ärkestolens upprättande ett av de första åren på iioo-talet,
och att alltså Västeråsstolen upprättats vid Inge den äldres organisation
av den kyrkliga ordningen i Mälarprovinserna ungefär på 1090-talet.
Men vi få finna oss i att inte ha något autentiskt namn bevarat på någon
Västeråsbiskop förrän 1219 (Robertus). Av de följande
1200-talsbisko-parna hos Muncktell äro två (Benedictus Germundi och Israel Johannis)
på goda grunder utmönstrade.
Ur Jerker Roséns Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder,
som utkom för sent för att av förf. kunna användas, skulle åtskilligt av
intresse kunnat inhämtas om Nils Kettilsson och Israel Erlandsson och
dessas samverkan med kung Birger för en mer kyrkvänlig politik i
Magnus Ladulås’ anda. Hertigarnas kyrkopolitik var stramare i Torgils
Knutssons stil; det var ingen tillfällighet, att biskop Nils liksom kungen
blev tagen vid Håtunaleken (s. 38) — han satt i förvar på Nyköpings
slott nästan ett halvår, tills förlikning ingicks (mars 1307).
Biskop Egisl (d. 1353), som tillbragte tio år av sin ämbetstid i
Avignon, var uppenbarligen en ganska tvivelaktig herre. Förf. anför (s. 73)
Brilioths antagande, att det är han som avses med bromsen i Birgittas
Uppenbarelser (III: 15). Men han undanhåller sina läsare sierskans
drastiska utförande av liknelsen, vilket sker ungefär så här. Bromsen
har jordfärg: denne biskop åstundar jordisk rikedom och hög ställning.
Bromsen surrar: biskopen har en mångordig och fåfänglig vältalighet.
Bromsen har två vingar: biskopen har två syften, att av alla hedras och
åtlydas. Bromsen bits: biskopen skadar själarna; han skulle vara deras
läkare, men han säger dem icke deras fara och botar den, utan talar
dem blott till behag.
Under unionstiden hade stiftet två danska biskopar, Navne Gyrstinge
(1414—21) och Oluf Knop (1421—42). Den förre var sällan i stiftet och
hamnade omsider på Odense biskopsstol. Den senare däremot, som
invigdes i Rom och först efter fyra år kom hem därifrån, tycks trots den
engelbrektska resningen ha blivit ganska väl hemvan i stiftet, som han
skötte till sin död.
Vid nyare tidens början förgingos, som välkänt är, två biskopar i
den nationella revolutionens virvlar: en unionsvän, Otto Svinhuvud,
anklagare vid Trolles sida vid Stockholms blodbad, död hos danskarna
under Stockholms belägring 1522, och en Stureman, Peder Sunnanväder,
avrättad som förrädare av Gustav Vasa vid distingen i Uppsala 1527.
Förf. har inte fått med herr Peders goda glosa, när han som uppviglare
i Dalarna undstack sig i skogarna: »Björnen och björnekarlen tänka icke
båda ett» (HSH 23, s. 29) — det är uttytt: Tag mig om ni kan! I likhet
med stallbrodern Hemming Gadh var Peder tydligtvis en utpräglat
politisk klerk.
En egenartad gestalt är Peder Månsson, den praktiske och driftige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
