Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Granskningar och anmälningar - Gunnar Ekström, Västerås stifts herdaminne, I:1 (Prolessor Knut B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
granskningar och anmälningar
Vadstenamunken från Jönköping, som fick Birgittas hus i ordning
under 16 år i Rom och var outtröttlig i att översätta utländsk
facklitteratur — pedagogisk, medicinsk, ekonomisk o. s. v. —• till Sveriges
gagn. Reformist var han i sin kyrkliga syn — men när han väl kom
hem, gick händelsernas gång för hastigt, och han var för gammal att
rätt vara med på noterna.
Henrik Jönsson får man inte mycket klar för sig — f. d. dominikan
och ivrig medhjälpare åt Norman att skrapa ihop silver från kyrkorna.
Men något mera kunde kanske ha gjorts av Peder Andreæ (Svart). Låt
vara, att hans krönika över de första tretton åren av Gustav Vasas
regering är ovetenskaplig, och att man kan slå honom på fingrarna i
detaljerna. Han har dock på ett friskt, konstnärligt, personligt sätt givit
oss traditionen i kungens krets, som den levde då han i sju år på
1550-talet var hans hovpredikant; och så har han målat för oss många av
scenerna i det nationella förnyelseverket så som de allt sedan levat i
vårt folks minne.
Hans Ofeegh med det egendomliga namnet, som tycks betyda
ungefär »räddad till livet», är en ganska intressant gestalt. Efterträdare åt
Olaus Petri som kyrkoherde i Stockholm, förste biskop i det kortlivade
Stockholms stift, själasörjare åt Gustav Vasa under dennes sista sjukdom,
varom han skrivit en utförlig berättelse, är han mest bekant för vissa
kalvinska sympatier — han var svåger med Beurreus — och
»likvoris-tiska» åsikter, för vilka han ådrog sig vredgade utfall från Laurentius
Petri. Hans tid är i stiftet en det starka uppbyggandets tid.
Rasmus Nilsson var en trogen melanchtonian, författare till en
filippistisk teologisk handbok och medarbetare åt Johan III i de nya
kyrkliga böckerna. Traditionen säger dock, att han — liksom Laur.
Petri Gothus — på sitt yttersta (1580) var full av bedrövelse över att
kungen gick för långt åt katolskt håll.
Öländingen Petrus Benedicti återgick snart från Västerås till sitt
hemstift, och Olaus Stephani Bellinus från det uppländska Bälinge hör
trots sin långa ämbetstid inte till dem, som stå för en med några skarpa
konturer. Hans sista offentliga framträdande var då han assisterade vid
Gustav Adolfs kröning — han var då ingalunda över 100 år, som han
efter Muncktells beräkning skulle ha varit, utan antagligen omkring 72.
Nästa sommar (1618) avsomnade han. Då är scenen i ordning för en
väldigares entrée ■— men vår lärde förf. har nått slutet av den series
episcoporum, som han tagit under behandling i detta band, och vi få
sålunda vänta fortsättningen en annan gång.
Knut B. Westman,
Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
