Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Jerker Rosén, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
74
het’. Det är ganska möjligt, att härmed avses intet annat än
Gregorius X:s förut omnämnda brev av den 9 augusti 1274.»x Valdemars
pilgrimsfärd sättes icke i samband med någon av de båda
påvebreven, utan Brilioth anser sannolikt, att Valdemar velat söka
avlösning för sitt av Erikskrönikan omtalade äktenskapsbrott.
»Motivet förefaller något romantiserat, men behöver icke vara
uppdiktat.»
Valdemars kärleksförhållande till Jutta har sålunda i
traditionskällorna liksom ännu mera i den senare litteraturen spelat en icke
obetydlig roll vid diskussionen om de händelser, som föregått
konungavalet den 22 juli 1275. Frågan kan ej heller utan vidare förbigås i
en diskussion, som syftar till att vinna ökad klarhet i
händelseförloppet vid Valdemars detronisering, i all synnerhet icke då det
gäller kyrkans roll i detta sammanhang. Man måste emellertid
från början göra en bestämd skillnad mellan olika saker. Ett problem
för sig utgör frågan om äktenskapsbrottets fakticitet. Men av
ojämförligt större betydelse ur historisk synpunkt är givetvis frågan
om från vilket håll agitationen i denna punkt satt in mot Valdemar.
Endast den omständigheten, att agitationen spelat på dessa strängar,
har givetvis gjort händelsen politiskt betydelsefull.
Från början må framhållas, att det endast är relativt sena och
för ifrågavarande tidsavsnitt otillförlitliga källor, som direkt omtala
Valdemars kärleksförbindelser med Jutta Eriksdotter.
Erikskrönikan har en romantiserad skildring härav2, och Chronologia anonvmi
understryker händelsens betydelse för Valdemars detronisering i
sin märkbart kompilatoriska framställning under året 1277: »Eodem
anno reconciliati sunt Magnus rex et dominus Waldemarus regis fräter,
qui ob stuprum, quod admiserat cum uxoris sue sorore a regno Sveciae
deturbatus est, postquam multis annis gloriose regnauerat».3 Den ur
sitt kronologiska sammanhang lösryckta notisen bär alla tecken på
att icke vara ursprunglig och torde vara hämtad från Erikskrönikan.4
1 Se härom K. G. Westman, Svenska rådets historia, s. 187 f.
2 Ek vv 598—629, ed. Pipping, SFSS 47, s. 34 f.
3 SRS I: i, s. 54. Jfr SRS III: 1, s. 5, 22.
4 Kraft, Erikskrönikans källor, HT 1932, s. 17. En motsatt
uppfattning hävdas alltjämt av Lönnroth, a. a., s. 132 noten. Dylika inskott från
andra källor äro utmärkande för Chronologia anonymi. Jfr de tydliga lånen
från Erikskrönikan under åren 1300 och 1302, där händelserna och
agitationen från 1317—19 förorsakat liknande inskott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
