Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Jerker Rosén, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNG VALDEMAR BIRGERSSONS FÄRD TILL PÅVEN
73
De ha i den väsentliga punkten kommit till divergerande
resultat.
Lönnroth har gjort sig till tolk för en uppfattning, att
upprorsrörelsen från sin begynnelse varit en den världsliga aristokratiens
reaktion mot Valdemars skattepolitik. Denne skulle nämligen ha
genomfört det nya skattesystemet. Mot bakgrunden av att kyrkan
vid denna tid vanligtvis stod förbunden med den starka
kungamakten mot deri världsliga aristokratien, blir konsekvensen av detta
resonemang, att kyrkan vid upprorets begynnelse stått på
Valdemars sida. Lönnroth drar också denna slutsats: »1274 klandras
hertig Magnus och rikets stormän i ett påvebrev (DS 577) för
trakasserier mot kyrkan, Birger Filipsson, Johans broder, var
bannlyst 1279 (DS 667). Påven uppmanar ärkebiskopen i Uppsala och
biskopen i Linköping den 9 januari 1275 att hindra försök till uppror
mot Valdemar.» Beträffande Juttaepisoden förhåller sig Lönnroth
något mera avvaktande än sina närmaste föregångare. Han anser
dock, att Erikskrönikan, kombinerad med andra källor, i detta
avseende förtjänar en viss tilltro.
Medan Lönnroth sålunda betraktat kyrkan som Valdemars
bundsförvant, har Brilioth däremot liksom tidigare Tunberg
understrukit kyrkans betydelse vid Magnus’ sida i kampen mot Valdemar.
Redan ärkedjäknen Folkes utnämning till ärkebiskop 1274 torde
ha varit ett slag mot Valdemar. I motsats till Tunberg ger Brilioth
den otvivelaktigt riktiga förklaringen till påvebullan den 9 augusti
1274. När denna bulla icke är ställd till konungen utan i främsta
rummet till hertigen, drar Brilioth slutsatsen, att »det kyrkliga
framstegspartiet i Sverige, som placerat sin ledare på ärkestolen,
måste ha satt sitt hopp om förverkligandet av kyrkans frihetsprogram
till Magnus Birgersson». En följd av omvärderingen av brevet av
den 9 augusti har blivit, att Brilioth även betraktar brevet av den
9 januari 1275 på annat sätt än tidigare. Påven har icke menat
allvar med det understöd, han här gav Valdemar: »En påve, som
velat hjälpa, skulle ha uttryckt sig på annat sätt. Vilken hjälp
kunde Valdemar ha att vänta av ärkebiskopen? Det är också
tydligt, att påven på ett tidigt stadium, sannolikt i samband med
ärkebiskopsutnämningen, haft förbindelse med Magnus Birgersson:
denne talar vid sin kröning om ’de artiklar, som innehöllos i ett
påvebrev, som tillställts oss, då vi ännu innehade en lägre värdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
