Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Om fromhetslivet i Linköpings stift under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
178 HANS CNATTINGIUS
I Västervik och Norrköping uppstodo de första små kretsarna
av herrnhutiskt väckta på Linköpings stift, iakttagna, den förra
redan 1750, den senare 1752.1 Gradin påstår 1750, att i Norrköping
även skulle finnas en komminister med herrnhutisk läggning. Vem
denne varit är icke lätt att veta. Dock skulle vi kanske våga göra
den förmodan, att Gradin därmed åsyftat Laurén, som åren 1748—
57 tjänstgjorde som adjunkt i Dagsberg, blott åtta kilometer utanför
Norrköping.2 Det är värt att lägga märke till, att det var i stiftets
båda viktigaste sjöstäder, som herrnhutismen först vann insteg.
För Västervikskretsens del se vi fullt klart, att kännedomen om
rörelsen icke vunnits utan resor till främmande länder. Om de få
herrnhutarna i Norrköping från 1752 framåt 1780-talet veta vi
däremot så gott som ingenting. Med radikalpietisterna kring Blessing
ha de uppenbarligen icke haft något att skaffa, ty dessa höllo fast
vid sin tro. Först genom den herrnhutiske emissarien Stens rapporter
1786 kastas ljus över dessa anhängare i Norrköping. Dit räknas då
också assessor Wadström, hans dotter och två bokhållare. Dessa,
som Sten uppger, tidigare separatister hade endast sedan några år
tillhört brödernas krets.3 Uppgifterna om Wadström kunna ur andra
källor utfyllas. Sålunda har denne mycket snart och redan före sin
bosättning i Östergötland på 1750-talet övergivit den separatistiska
ståndpunkten för att därefter under årtionden visserligen förbliva
en mystikens lärjunge men dock intaga en positiv och
ansvarskän-nande inställning till kyrkans arbete.4 Hans åsikter komma rätt väl
1 Rodén, a. a., s. 79 f.
2 Denna hypotes förefaller bättre grundad än Rodéns, a. a., s. 79 not 7.
3 Rodén, a. a., s. 126.
4 Hagen, Berhard Wadström, s. 11. Ären 1758—60 finna vi Wadström
livligt engagerad vid tillsättningen av kyrkoherdetjänsten i Ö. Eneby utanför
Norrköping (Link. domk. prot. 1758 ’/, § 7, 1759 ’/„ § 9, 1760 6/2 § 4, 13/2 § 12).
W. kan då knappast längre ha hyst radikalpietistiska tänkesätt. År 1762
anhöll W. och Joh. J. de Geer hos domkapitlet att få anlägga ett litet kapell
vid deras kalkbruk vid Marieborg i Ö. Eneby (Prot. ’/, 1762). Frågan fördes
fram till sin lösning 1766, och 1767 begärde W. rätt för dem som lydde under
Marieborgs kalkbruk att få låta döpa sina barn i brukskapellet och där även
kommunicera (Prot. 1767 28/l § 7. Brevet i orig. i E IV n:o 39). Ännu 1762
hade W. dock åtminstone affärsförbindelser med handelsman Almquist i Lin-
köping (Brev från W. till E. G. Oxenstierna, dat. 24/, 1762. X 284 d. UUB).
År 1769 invecklades W. i polemik med domkapitlet med anledning av att en
likpredikan av komminister Dryselius i Ö. Eneby över en major Daniel Pfeiff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
