Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 4. Högmålsprocessen mot Boëthius 1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB BOËTHIUS OCH HANS OPPOSITION
2 5
vara en snara att fånga själarna och skada samvetet och draga större
syndaskuld över landet.
Denna sista punkt liksom den föregående är karakteristisk för
Boethius’ stränghet och det allvar, med vilket han betraktar allt
som hör till »salighetssaken». Beträffande eden kan hans
anmärkning här och hans tidigare omtalade trångmål, då det gällde eden på
kyrkoordningen, betraktas som en förberedelse till hans senare
under fängelsetiden utformade förkastelsedom över edgång över huvud.
Sist i raden av Boëthius’ andraganden till ärkebiskopen står
hans undran över ett konungens ord i böndagsplakatet av 1695 »dän
offentliga gudstiänsten, hwilken wi uti en gudelig nijt mäd så stort
alfwar instichtat oc påbudit at hållas». Dessa ord, där konungen
nämner sig gudstjänstens instiftare, äro, menar Boëthius, en så
»uppenbar abnormitet», att det förefaller honom obegripligt, att icke
det höga prästerskapet, som stod saken närmast, hade hindrat dem
att komma inför offentlighetens ögon. Ty salig konungens fel kunde
det ej vara. Han visade sig i allt, som en god kristen och befordrare
av kyrka och gudstjänst. Man kunde dock ej begära, att han skulle
sätta sig in i alla göromål; han litade på sina medhjälpare, det är
således deras fel, att dessa ogudaktiga ord inkommit i plakatet.
Detta sista påpekande återvänder senare i Boëthius’
försvarsskrifter. Hans mening hade aldrig varit att angripa konungen
personligen utan blott att framhålla för denne, hur han av sina
medhjälpare och rådsherrar blivit indragen på villospår.
Även den nu relaterade inlagan till ärkebiskopen är refererad i
Sternells libell till Svea hovrätt. Bägge Boëthius’ skrivelser
behandlas således som likartade till sitt syfte, ett angrepp på den
enväldige konungen. Skrivelsen till ärkebiskopen var ju också på en
väsentlig punkt, den om prästerliga tjänsters tillsättning, ett direkt
angrepp på kungamakten, och den kan även som helhet betraktas
som ett sådant, då den kritiserade kunglig lag och förordning.
Sternells anklagelse slutar med att yrka dödsstraff för Boëthius
på grund av dennes angrepp på »Hans Kongl. Maj:tz höga wälde
och Hans Högstsalig Kongl. Maj:tz Högrättvisa och hälsosamma
förordningar».
Boëthius ingår nu med en lång försvarsinlaga till rätten, hans
s. k. exceptio. Huvudpunkterna i det försvar, han presterar, må
här anges.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
