Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEVATIONSSTRIDEN OCH ENIGHETSFÖRBUNDET
IOI
Hertigen har i ett brev av 17 oktober berömt biskop Ericus Erici
för hans ståndaktighet.1 Rådsherrarna ha väl på herredagen sökt
övertyga de kungliga sändemännen om det för konungens sak
ödesdigra i en förnyelse av den religiösa motsättningen.2
Mellan rådet och kyrkoledningen funnos stora
överensstämmelser i samhällssyn. Ivern för ett konstitutionellt jämviktssystem,
kungatrohet och orubbligt fasthållande vid ingångna
rättsförpliktelser utmärkte båda parter. De åsyftade bägge en fri och stark
ställning för de högre ständerna. En samverkan emellan
kyrkoledningen och rådsherrarna var därför naturlig. Prästerskapet
underskrev ständernas sista skrivelse, där dessa godtogo hertigens
re-geringsavsägelse. I ett brev till Angermannus från konungens
förtrogne sekreterare Lindorm Nilsson3, vilket nådde fram vid tiden
för Arboga möte, berömmes ärkebiskopen och Skepper för att
tillsammans med någre andre av sitt stånd ha åstadkommit hertigens
regeringsavsägelse. Detta kallar Lindorm ett lysande exempel på
trohet emot konungen, vilken ärkebiskopen också ådagalagt i brev
till denne. Angermannus befäste på Stockholmsmötet många som
vacklade i sin trohet. Brevskrivaren erkänner att ärkebiskopen
förtalats av många i konungens omgivning — religionsförvanter till
Angermannus. Härigenom hade den uppfattningen blivit utbredd
vid hovet, att hans sammankomster leddes av upprorsanda och
syftade till avfall från konungen, och att han med sitt ständiga tal om
konungens ed vållat ringaktning för trohetseden till denne.
Lindorms rekommendation, och främst ärkebiskopens lojala hållning i
de senaste händelserna, hade emellertid utplånat alla misstankar.
Lindorm lovar att ej låta religionsmotsatser störa det goda
förhållandet dem emellan; en antydan om den kungliga propagandans
förändrade hållning till episkopatet den följande tiden. Det är
slående hur väl denna relation av uppfattningen om Angermannus
vid polska hovet överensstämmer med visitationspamfletternas
vändningar liksom med Nicolaus Olais brev till Ehrenhoffer. Lind-
1 K. G. Leinberg, Handlingar rörande finska kyrkan och prästerskapet,
I, s. 298. Jfr Sommarström, a. a., I, s. 308.
2 Om en förmaning från rådet till Fleming i ceremonistriden 2 januari
1597 talas nedan.
3 E. M. Fant, Diss. De vita Abr. Andr. Angermanni (1802).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
