Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO OLLF. HELLSTRÖM
orms brev kom i Karls händer strax före Arboga riksdag och skärpte
motsatsen mellan honom och ärkebiskopen.1
I en skrivelse från några riksråd till ärkebiskopen av den 23
december 1596 hänvisa de förra till prästernas samgående med rådet
vid stockholmsmötet.2 Prästerna ha sålunda stått bakom
Anger-mannus vid detta möte. Att ärkebiskopen under sin vistelse i
Stockholm skrivit till konungen och betygat sin lojalitet mot den
regeringsordning, som denne genom sina sändebud insänt i riket,
bestyrka domkapitulares i sin berättelse år 1606.3 De ha hört detta
av honom själv men togo aldrig del av brevets innehåll.
Ärkebiskopen hade senare sökt övertala dem att på samma sätt skriva
till Sigismund. De vägrade och förebrådde honom att han dem
oåtspord skrivit till konungen, en sak som ej vidkomme hans ämbete.
När detta meningsutbyte ägde rum nämndes ej.
Angermannus samhällsåskådning var strängt lojalistisk, ja
teo-kratisk.4 Han har väl vid denna tidpunkt börjat tvivla på herti-
1 I en skrivelse till Lindorm Nilsson talar hertigen om detta brev, i vilket
han fått se hur ärkebiskopen prisades för »att genom hans stadighet blef så
wida kommet sist i Stockholm, att wi sade oss ifrå Regeringen». Han godtager
synbarligen Lindorms relation av ärkebiskopens handlingssätt. (Loenbom,
Hist. Märkwärdigheter, II, s. 134 f.)
2 SRA, III, s. 826.
3 KÅ 1909, Medd. och aktst., s. 107. Jfr berättelsen om Arboga riksdag
för den 3 mars 1597 (SRA, III, s. 862.)
Av professorernas berättelse framgår ej, att schismen mellan ärkebiskopen
och hans domkapitel inträtt under själva herredagen, utan endast att denna
betecknar en vändpunkt i den förres ställningstagande; »thy sedan begynthe
erchiebispen slå sig till rikzens rådh och bijfhalla them uthi deres förehafvande».
Intill mötet rådde enighet mellan ärkebiskopen och domkapitulares, säges
det här.
4 I sin lutherska lojalitet emot monarken skiljer sig Angermannus från
John Knox, som han väl annars i mycket liknar, men vars tro på de kristnas
upprorsrätt emot en icke rättrogen överhet han ej delar. Överheten var för
Angermannus »en herrlig och ganska maj estetisk ordning», »the wäldigas
orden, i huilkenn Gudz äro och starckheet merckeliga lyser–-». Den
liknas vid Sions berg, som ingen får beträda, och Angermannus inskärper att
»med öffuerhetenna moste man såsom uthi Gudz åsyn omgå». Det är en plikt
för prästen att »straffa» vad överheten gör emot Guds ord, men då denna ej
hör kyrkans stämma, måste de troende böja sig i tålamod utan all
stämpling. Dessa uttalanden möta i hans företal till Johan Draconites kommentar
till Daniels bok 1592. Denna äktlutherska, kvietistiska hållning ger åren
1593—1594, före Sigismunds kröning, vika för en viss stridsberedskap emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
