Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEVATIONSSTRIDEN OCH ENIGHETSFÖRBUNDET IOI
gens lojala uppsåt gentemot konungen. Kampen för den katolska
kultens eliminering var nu också slutförd.
Professorerna berätta att ärkebiskopen i motsats till dem
samarbetade med rådet från stockholmsmötet till Enköpings marknad.
I själva verket har nog Angermannus’ ställning icke varit fullt så
entydig. — De kungliga mandatens spridning har ånyo
aktualiserat den religiösa motsättningen, vilket måste ha gjort ärkebiskopen
betänksam inför utsikten till en öppen brytning med hertigen. Han
omtalar i ett brev av den 7 dec. 1596 till Erik Sparre, rådets ledare,
upprörd, att kungliga mandats förkunnare ha vållat »oroligheet,
tuist, aagg, haat och undsägelse besynnerliga emot presterskapet
–-i thet the om Ceremonierne uthan tillbörliga förklaring
eller entskyllan hafva upläsit, och en part förtröstat om
uphöyel-sens igengiffuelse».1 Ärkebiskopen kan ej klaga nog utan måste
anförtro prästerskapet åt Guds beskärm. Åsyft ar Angermannus
här Finland? Redan den 10 febr. s. å. förtäljde Ericus Erici att
många smädade prästerskapet och med rasande skrik sökte tända
tvedräktens och upploppens fackla.2 Dessa händelser hade
emellertid länge varit bekanta i Sverige och i ärkebiskopens uttalande,
konungen till trons värn, av denne missuppfattad som uttryck för rebelliskt
sinnelag. När konungens ed erhålKis, har den för prästerskapet naturliga
lojalismen åter visat sig i sin fulla styrka. För Angermannus var säkerligen
även det politiska ställningstagandet en tros- och samvetssak inför Guds
dom. År 1598 har ärkebiskopen beklagat, att hertigen fört honom och
prästerskapet så långt att de nära nog blivit rebeller. (Hist. Handl. 23, s. 146. Jfr
S. Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—98, s. 99 not 6.)
Holmquist (a. a., III: 2, s. 222), som talar om hur maktlystnaden tog
överhand över ärkebiskopens lutherska instinkt, har förbisett att det, som
Ahnlund påpekar, låg något paradoxalt däri, att den svenska kyrkan
grundmurats i samband med en dynastisk revolution. (Gustav Adolf den Store,
s. 297.) Angermannus samhällssyn var säkerligen påverkad av hans
elva-åriga vistelse i det ortodoxt-lutherska Tyskland. I företalet till Laurentius
Petris kyrkostadgar 1587 talar han om »den Kongliga vijsheets röst, Vox
Regia, vox Canone digna». Jfr härmed Troeltsch, som talar om hypostasering
av begreppet kungliga visheten, som en gudomlig kraft till samhällets lyckliga
styrelse i tysk ortodoxi. (Die Sociallehren der christlichen Kirchen, s. 569.)
Det bör dock ihågkommas, att konung Sigismund i egenskap av katolik ej
kunde vara den svenska kyrkans överhuvud som de tidigare Vasakonungarna.
1 Cl. Annerstedt, Uppsala universitets historia. Bihang I, s. 38.
2 Lagus, Saml. af Domkapitlets i Åbo Cirkulär-Bref, I, s. 43. S. G.
Elm-gren, Finlands minnesvärde män, II, s. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
