Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gösta Hök, Die elliptische Theologie Albrecht Ritschls nach Ursprung und innerem Zusammenhang (Professor Hjalmar Lindroth) - Torsten Bohlin, Lars Landgren (T. f. Kyrkoherde Erik Magnusson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285 granskningar och anmälningar
centralpunkten i Ritschls teologi, d. v. s. det elliptiska draget däri.
Med avseende på det sistnämnda momentet, religionen såsom »auf
Umwandlung abzielend», står Ritsehl i beroende av C. Schwartz och
dennes Das Wesen der Religion (1847). Med avseende på det första
momentet, religionen såsom »auf Seligkeit abzielend», kan Ritsehl
ställas in i en rad av föregångare, Schleiermacher, Baur, Feuerbach
och Zeller. Den historisk-genetiska delen av undersökningen är
emellertid icke självändamål. Den har till uppgift att genom utredandet av
framväxten av Ritschls slutliga uppfattning om religionen och
kristendomen utgöra underlag för ett systematiskt-teologiskt klarläggande
av de centrala begreppen i Ritschls teologiska huvudarbete, nämligen
begreppen Rechtfertigung och Versöhnung. Med den
historisk-syste-matiska metod, som förf. använt, har det lyckats honom att uppvisa,
att Albrecht Ritschls teologi, som gärna förefaller vara uppbyggd av
disparata element, äger ett inre sammanhang och en saklig slutenhet.
Då Ritschl gör den positiva religionens begrepp till det
grundläggande teologiska begreppet, fullföljer han, såsom Hök riktigt framhåller,
linjen från Schleiermacher. Hök har på många punkter belyst sambandet
mejlan Schleiermacher och Ritschl, även om han icke på alla väsentliga
punkter kunnat utreda förhållandet dem emellan. Men efter det arbete,
som Hök gjort, skall den följande forskningen ha lättare att på alla
väsentliga punkter belysa förhållandet Schleiermacher-Ritschl, den
tyska 18oo-talsprotestantismens kanske viktigaste teologihistoriska
fråga.
Hjalmar Lindroth.
Torsten Bohlin, Lars Landgren. Människan — folkuppfostraren
— kyrkomannen. Uppsala 1942. Diakonistyrelsens förlag. 324 s.
Kr. 9: 50 häft., 11:— inb.
Lars Landgrens minne lever i de bygder, där han verkat. Legenderna
om mannen och verket voro vitt spridda redan under hans livstid.
Även nu levande personer, som ha egna minnen av honom, återgiva
gärna sina hågkomster med legendariskt färgade skildringar. Men både
personligheten och gärningen ha kommit att fördunklas för eftervärlden
genom de många legenderna.
Den nuvarande biskopen i Härnösand har framkallat bilden av sin
företrädare, människan, folkuppfostraren och kyrkomannen Lars
Landgren, ur detta dunkel. Han tecknar en ståtlig bild, som väcker den
största beundran både för föremålet och porträttören.
Redan den yttre ramen för Landgrens livsgärning är imponerande:
10 år såsom läroverkslärare och rektor, 35 år såsom kyrkoherde i Delsbo
och därefter 12 år såsom biskop i det då ännu odelade Härnösands
stift. Allteftersom läsaren får följa skildringen av de olika arbetsfälten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
