Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gert Borgenstierna, Om Kristi person och verk. Lärostrider i uppsvensk teologi under 1850—70-talen (Lektor Sven Silén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
granskningar och anmälningar
skan och hennes möjligheter. Tron på vad Gud har gjort för människan
ställs emot tron på Gud i människan.
Avhandlingens senare del sysslar med debatten om
rättfärdiggörelsen och försoningen. Här ligga inte linjerna så klart som i den
kristologiska striden. Den liberala kritiken, framförd av Ignell, går ut på att
göra försoning och syndaförlåtelse till följdföreteelser av det nya
tillstånd, som uppkommer, när människan öppnar sig för Kristus-urbildens
inflytande i själen. Den egentliga striden står dock mellan de
konfessionella och en biblicistisk opposition, företrädd av O. F. Myrberg och
P. P. Waldenström. Dessa göra gällande en subjektiviserande syn på
försoningsgärningen: försoningen består principiellt i en förändring av
mänsklighetens faktiska syndiga tillstånd, i ett brytande av syndens
makt och välde. Beckman och Landgren — Martin Johansson citeras
även här — svara med kyrkolärans formler, att försoningen består i
att Kristus betalat syndens skuld och tillfredsställt Guds lags rättvisa
straffkrav. Försoningen syftar inte primärt till att påverka
mänsklighetens situation utan till att förändra Guds inställning. —
Framställningens huvudvikt faller av naturliga skäl på Beckman
och Landgren; de övriga dramatis personæ äro ju tidigare åtminstone
någorlunda kända. Det visar sig, att både Beckman och Landgren i
flera avseenden besitta en aktningsvärd teologisk gestaltningskraft.
Särskilt fäster man sig vid deras antropologi, där de — i motsats till
rousseauansk upplysning och romantik — företräda en kristen realism,
och gentemot motståndarnas orfiskt-platonska dualism sätta en klar
totalitetssyn på människan.
Förf. har lagt sin undersökning strängt systematiskt. Sin uppgift
formulerar han i följande fråga: »Vilken mera djuptliggande skillnad i
den teologiska grundåskådningen äro meningsbrytningarna i de enskilda
läropunkterna uttryck för?» Han vill alltså komma åt själva
problemdialektiken; historiskt-genetiska synpunkter intressera honom inte i
och för sig: »endast så mycket tages med, som kan förhjälpa till
sakfrågans lösning». Logiskt sett bör alltså undersökningen utmynna i en
dogmatisk typologi, där de faktiska läromotsättningarna reduceras
tillbaka till sina organiserande principer och dessas inre dialektik; där de
enskilda uppfattningarna tolkas som symptom på en viss
grundinställning. I viss mån får man också till slut en sådan typologi. Å andra sidan
måste man fråga sig, om den uppställda, högeligen intressanta och
givande uppgiften verkligen kan lösas utan att den systematiska analysen
får bygga på en grundlig historiskt-genetisk förberedelse. Den
föreliggande avhandlingen, genomförd som den är med stor omsorg, pekar på
att så icke är förhållandet. Inte bara historikern utan också
systematikern kommer att sakna åtskilligt; bilden blir för onyanserad, analyserna
för monotona.
Detta kan illustreras med en kort hänvisning till förhållandet mellan
Beckman och Landgren. De ställas av förf. samman, visserligen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
