Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingrid Johansson, Altarskåpet vid Strängnäs’ domkyrkas högaltare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
altarskåpet vid strängnäs domkyrkas högaltare 171
ligen knektarna olika handlingar, men dessa samordnas icke
effektivt. Kristus dignar men ser icke plågad utan snarare vemodigt
drömmande ut. Maria i korsfästelsen, som med en häftig rörelse faller
åt sidan avsvimmad, har gotisk form.
Stillheten är det som faller sig naturligast för konstnären att
framställa. Det förefaller därför som om de rörliga figurerna hade
avstannat i ett moment av sin rörelse, ett moment som icke är
onaturligt i och för sig men blir omöjligt i en bild, där stillheten
skildras och det momentana icke kan komma till uttryck. Då rörelsen
icke inordnas i ett system av rörelser, verkar den främmande och
tafatt. Vid en jämförelse med altarskåpet i dopkapellet ser man den
stora skillnaden mellan Jan Borman och mästaren till högaltarets
skåp. Vecken äro i Bormans skåp oroliga, brutna. Personerna förenas
tydligt genom sina handlingar, som riktas mot ett centrum. Flera
av figurerna befinna sig i ganska stark men välbalanserad rörelse.
Översteprästen i trolovningen höjer handen, Josef tar ett steg framåt,
de flesta bifigurerna utföra små rörelser, lyfta en hand, vrida på
huvudet. Josef i herdarnas tillbedjan slår beundrande ut händerna,
böjer huvudet litet åt sidan. Gestalten är fylld av rörelse. Baltazar
i konungarnas tillbedjan kommer med en pompöst svängande
rörelse in på scenen. Borman är icke rädd för att framställa det
ögonblickliga.
»Man kan våga det paradoxala påståendet, att det i rumskonsten
är mängden och arten av tid i de betydelser konsten vill gestalta,
vilka bestämma rummets organisation och därmed konstverkets
form».1 Mästaren till högaltarskåpet skildrar det stilla varandet,
som icke bryts av några hastiga förändringar, Borman ögonblicket.
I en skildring av det varande krävs lugna former. Där kunna inga
fladdrande flikar av kläder, icke allt det krusiga, oroliga och
nervösa, som ofta möter i den tyska konsten, förekomma.
En jämförelse mellan Getsemane i Strängnässkåpet och en
Get-semaneframställning av Borman (t. ex. i Skepptuna) bekräftar vad
som sagts om Strängnässkåpets odramatiska karaktär. Man får
genom denna jämförelse också ett begrepp om rumsstrukturen. I
Strängnäs dominera icke personerna bilden, utan de infoga sig i
helheten. De sovande lärjungarna bli nästan ett med marken de vila
1 G. Paulsson, Konstverkets byggnad, s. 293.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
