Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Albert Wifstrand, Andlig talekonst (Teol. doktor Yngve Rudberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
sammanhang med skilda tiders tänkesätt, intressen och litterära
smakriktningar.
Författaren utgår i sin framställning från striden om predikostilen
under 1600-talet. Under detta århundrades senare del, då den allmänna
bildningen genomgående ännu var medvetet kristet präglad, väckte
nämligen diskussionen om predikan ett allmänt intresse som kanske
aldrig förr eller senare. Gentemot gängse brokig utsmyckning,
högtravande pompa och sökta vändningar sätta från skilda
utgångspunkter fransk-klassisk smak, tysk pietism och engelsk common sense upp
kraven på verklig textutläggning och enkel stil.
Mot den nu angivna bakgrunden får man i Wifstrands arbete en
-ytterst intressant framställning av den speciellt svenska predikostilen
under 1700- och 1800-talen i såväl dess egenart som dess beroende
av-utländska förebilder. Man får sålunda bevittna, hur ordet salvelse
(Salbung) från att ha varit ett uttryck för predikans egenart till
skillnad från profan talekonst så småningom blivit ett skymford. Man får
följa utvecklingen genom pietism, herrnhutism och upplysning — en
baklängesfärd genom trosartiklarna från den tredje till den första —
och erinras om, hur den nybildade Svenska Akademien tog sig an också
den andliga vältaligheten. Trion Wallin, Schartau och Rosenius
träder givetvis fram i förgrunden. Det kyrkohistoriska perspektivet
framstår klart i den religiösa fördjupningen vid 1800-talets början samt
väckelse- och frikyrkorörelserna vid århundradets mitt, tills vid
århundradets slut en ny predikostil bryter igenom. Här möta namn som
Hammarsten, Rundgren, Eklund, Söderblom, Stadener, Beskow.
I fortsättningen av sin framställning upptar författaren till närmare
behandling skilda stilelement i predikan. Härvid är utgångspunkten
genomgående den närvarande tiden, varpå läsaren successivt ledes
tillbaka till tidigare förebilder. Det rör sig nu om sådana ur stilistisk
synpunkt ingalunda oväsentliga detaljer som biblicism och arkaism i
språket, poetisism och bilder, uttryckets intensitet och fyllighet, långa och
korta meningar, liknelser och exempel, tilltal och invokationer o. dyl.
Indelningsgrunden är kanske icke alltid logiskt oantastbar — det torde
vara svårt att genomgående skilja mellan t. ex. »uttryckets intensitet»
och »uttryckets fyllighet» — men i gengäld blir framställningen mer
lättillgänglig och instruktiv. När författaren talar om predikans
böjelse att hopa synonymer, åskådliggör han omedvetet, hur smittsam en
sådan tendens verkligen kan vara, genom att skriva (s. 106): »Av de
anförda fraserna och uttrycken äro ett par tagna och hämtade från det
vanliga profanspråket.»
Arbetet avslutas med en intressant översikt över predikans allmänna
stilhistoria. Här föres läsaren från den äldsta kristna predikan, sådan
vi kunna göra oss en föreställning om den i Nya Testamentet, genom
den småningom utpräglade grekiska och latinska predikan fram till
1600-talets förkunnelse. Metoden med detaljundersökningar, där man
från den närvarande situationen får följa utvecklingen bakåt i tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
