Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Bertil Block, Pontus Wikner (Professor Sigfrid v. Engeström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
färdig och syndare, »varvid rättfärdigheten ej är någon inneboende
kvalitet i människan utan Guds verk». Samtidigt företräder Wikner
dock den åsikten, att människan med evighetssidan av sin varelse är
vänd mot Gud och fri från besmittelse, medan människan i timligheten
är i det ondas våld. Hon är då, framhåller Block, icke helt under syndens
välde.
Under den senaste epoken — Tidsexistensens apologi — tänker sig
Wikner icke människan såsom ett dubbelväsen med en evighetsvarelse
och en timlig varelse. Han fattar nu all verklighet såsom fallande i
tiden. Det blir härigenom möjligt att omfatta tanken på en
frälsningshistoria, på ett ömsesidighetsförhållande mellan Gud och människa.
»Den vanliga, enkla och konkreta människan står i varje livets situation
direkt under en förlåtande och dömande Gud.» Såtillvida hindras denna
tanke dock enligt Block från att få ett adekvat uttryck, som Wikner
alltjämt fattar motsatsen mellan Gud och människa på ett spekulativt sätt.
Människan fattas såsom det ändliga och ofullkomliga i motsats till den
absoluta kraften, causa efficiens till sig själv och till alla andra krafter.
Risken med denna tidslära är, att en viss verklighet, nämligen den
tid-ligt-rumliga, göres till den enda verkligheten och att man därmed
hamnar i en materialistisk kraftlära.
Då spänningen i Wikners tänkande mellan filosofisk åskådning och
kristna tankar klarlägges, händer det nog emellanåt i Blocks avhandling,
att ett spänningsförhållande konstrueras icke mellan vad Wikner
fattade som omistliga kristna synpunkter och det filosofiska tänkandets
krav, utan mellan den filosofiska åskådningen och vissa aktuella teologiska
motiv. I Tankar och frågor tillmäter Wikner stor betydelse åt tanken
på kampen i Jesu själ mellan tro och misströstan. Trons seger innebär
därvid, att Kristus visar vem han i evighetsvärlden är. Det är sålunda
icke Gud själv, som i Kristus kämpar och lider. Men att mäta Wikners
religiösa tänkande med det »klassiska försoningsmotivet» som måttstock
innebär måhända, att man finner brytningspunkter i Wikners
åskådning, vilka för en konsekvent immanent betraktelse icke föreligga.
—-Perspektivet på Wikners tänkande skulle säkerligen väsentligt
förskjutas, om man ginge till verket i den visshet, som Edv. Rodhe ger uttryck
åt i nyssnämnda sammanhang: »Det gick Wikner så, som det gått så
ofta i kristendomens historia, att den kristna tanken lyfte sig, när den
i frid och ädel strid mötte de platonska tankarna.» Det platonska hos
den svenske Augustinus — om Boström är den svenske Platon — har
kanske också sin funktion. En kristen tro, instängd i timlighetens och
växlingens värld, är berövad något väsentligt.
Då man går till studiet av Wikner, är det slutligen kanske icke heller
fruktbart att uteslutande betrakta hans bemödanden att finna
filosofiskt tillfredsställande uttryck för den kristna tron såsom bristande
respekt för oöverstigliga gränser i andens värld. Om man arbetar med
teodicéproblemet, beror det kanske icke på att man brottas med dels
en biblisk och dels en spekulativ dualism. Är det utmärkande för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
