Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - August Hahr, Erik den heliges legend och Uppsala domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23°
august hahr
grundläggning. Den 5 september 1287 bestyrker vederbörande
myndighet i Paris, att stenhuggaren Estienne de Bonneuil — »maistre
de faire 1’eglise de Upsal en Suece» — ämnade bege sig till Sverige
och att han för att kunna medföra yrkesmän och gesäller av tvenne
svenska studenter vid Paris universitet till låns bekommit en
penningsumma av 40 parisiska livrés.
Uppgiften, att domkyrkan grundlagts det nämnda året eller
omedelbart efter, har betvivlats även före Roosval1, men accepterats
av forskare som t. ex. Lauritz Weibull och Carl R. af Ugglas, av den
förre i hans destruktiva arbete om Erik den helige (1917), av den
senare i en uppsats i Fornvännen 1918 om den innanför domkyrkans
grundmurar uppförda provisoriska träkyrkan (»Ecclesia lignea infra
muros»). Vi äga en notis om, att 1290 byggdes denna »Ecclesia
lignea», och den 9 september detta år fördes eriksrelikerna dit i
procession. Men därmed skulle vi enligt Ugglas funnit domkyrkans
grundläggningsår, och byggmästaren vore ingen annan än
Bonneuil, som kort förut anländt till ärkestiftstaden. Ovannämnde
författare som förneka honom som sådan, erkänna villigt hans
betydelse för kyrkans dekorativa utsmyckning. Lindblom anser dock,
att Estiennes uppgift varit både byggnadsledarens och skulptörens,
men en tidigare konstnärskoloni måste då även antagas verkat vid
domkyrkan.
Henrik Cornells skildring av Uppsala domkyrka i »Den svenska
konstens historia» (1944) sid. 166—167 ger även den ett bevis för,
huru länge en framkastad hypotes kan leva kvar och tjäna till villsam
ledning. Så här skriver han: »Vid 1200-talets mitt tyckes
byggnadsplanerna ha tagit fastare form, men det är ovisst, när arbetet på
platsen begynt. Förmodligen omkr. 1250 har en fransk arkitekt
uppgjort planen, som också utlagts i kalksten till hela sin utsträckning,
men endast till obetydlig höjd. Till denna period höra
kalkstenspartierna å norra och västra fasaderna. Murar och pelare i koret ha
samtidigt uppförts i kapitälhöjd.» Därpå skulle den inkallade
Estienne de Bonneuil och hans gesäller ryckt in och fortsatt med
kapi-tälen i högkoret, varefter en skara svenska, väl gotländska,
stenhuggare tagit vid, när fransmännen lämnat staden. Dessa skulle alltså
huvudsakligen gjort sin insats i den skulpturala utsmyckningen.
1 T. ex. i Hahr, Arkitekturens historia (1902), sid. 284—285.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
