Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ruben Josefson, Luthers lära om dopet (Professor Sigfrid v. Engeström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
383.
Under hela Luthers författarskap betonas starkt dopet såsom ett
pånyttfödelsens sakrament. Dopet innebär icke blott löfte, utan även
det nya livets begynnelse. Dopet är början till den gamla människans
död. Men den fullkomliga befrielsen kommer först i och med övergången
till det andra livet. Med en terminologi, som kanske är mera modern
än klargörande, kallas detta, att den »eskatologiska rättfärdigheten är
sakramentalt närvarande i dopet».
Med all rätt framhåller Josefson, att Luthers doplära i katekeserna
till stor del fått sin utformning på grund av motsatsförhållandet till
vederdöparna. Härigenom drivs Luther att betona, vad man kunde
kalla realismen i hans doplära, eller själva dophandlingens effektivitet.
Ett huvudintresse blir för honom att klargöra, att sakramentets »tecken»
icke är en blott symbol. Josefson finner ett belägg härför i den ofta
återkommande förklaringen, att dopets vatten icke är »schlecht Wasser»,
varvid »schlecht» ej får fattas såsom adverb (= bara), utan som adjektiv
(= vanligt). Ordet, som är med och när vattnet, gör dopet till något
annat än blott vattenösning. Följer man Luthers tankegångar på denna
punkt, är det väl dock icke så lätt att spåra någon saklig skillnad mellan
de båda sätten att översätta. I båda fallen blir det avgörande, att dopet
sker enligt gudomlig befallning som medel för Guds verkande. Men
Josefson torde ha rätt i att man, mera än som hittills skett, bör
uppmärksamma, att det löfte, som är förknippat med dopet, enligt Luther i
första hand är dopbefallningen och att dopet sker »i Faderns, Sonens och
den helige Andes namn». Det senare betecknar, att »Gud är realt
närvarande i dopets yttre tecken». Dopet är icke en symbolisk handling,
som får betydelse i den mån man förstår och i tro tillägnar sig dess
innehåll. Det är ett gudomligt handlande, till dom för den, som icke tror,
till frälsning för den, som tror. Ett dop i Guds namn är därför alltid ett
»rätt» dop, även om den, som mottager dopet, icke vid mottagandet äger
tro eller om han senare faller ur tron.
Luthers hävdande av trons nödvändighet för ett rätt anammande av
sakramentet har medfört särskilda svårigheter, när det gällt barndopet.
I tidigare skrifter hänvisade Luther till faddrarnas tro såsom det för
barnet verksamma. Senare intar han den ståndpunkten, att de späda
barnen vid dopet äga tron. Om arten av denna spädbarnens tro uttalar
sig Luther icke, såvitt jag vet. Josefson finner utsagorna om spädbarnens
tro förklarliga, om man utgår ifrån att tron för Luther icke är något
psykologiskt, som man kan iakttaga, icke en mänsklig upplevelse. Den i
dopet förutsatta tron är detsamma som Guds verksamma närvaro. Det
är i varje fall för Luther icke blott den efterföljande tron, som ger de
spädas dop värde. Dopets verkan hos de späda får dock icke enligt
Josefsons Luthertolkning förstås såsom en real förnyelse, såsom ingjutande
av ett helgelsens nya liv. Vari under sådana förhållanden den aktuella
verkan av barndopet består enligt Luther, utredes icke närmare.
Utredningen av Luthers doplära är gjord med stor omsorg. De
byggstenar reformatorn använder, bli underkastade en insiktsfull gransk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
