Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ruben Josefson, Luthers lära om dopet (Professor Sigfrid v. Engeström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
granskningar och anmälningar 383.
ning. Materialet torde framläggas med saklig fullständighet, och den
noggranna analysen förhindrar förhastade förenklingar av Luthers
tankegång i någon riktning.
Om reservation i något avseende skall anföras, torde den i första hand
gälla möjligheten att nå fram till enhetlighet i Luthers åskådning med
hjälp av den begreppsapparat, som Josefson i anslutning till kända
svenska Luthertolkare arbetar med.
Tesen, att tron enligt Luther icke är något psykologiskt, måste
handhas med stor varsamhet, om den icke skall vilseleda. Den är otvivelaktigt
riktig, om man däri lägger in, att tron icke är en inlärd färdighet,
jämförlig med förmågan att använda multiplikationstabellen, icke heller en
funktion, som människan har i sin makt att efter eget gottfinnande
prestera. Tron är icke heller för Luther — à la Erlangenteologien — ett
själsligt datum av sådan beskaffenhet, att man kan få kunskap om Gud
genom analys av trons faktum. Om polemik mot en sådan
Luthertolkning i nutiden har något raison d’etre, är mig obekant. Full enighet synes
mig råda bland Lutherforskarna därom, att Luthers tro icke kan förstås
psykologiskt i någon av de angivna bemärkelserna.
Däremot kan man icke med belägg från Luther styrka, att enligt
hans uppfattning trosbegreppet — liksom det nyplatonska
gudsbegreppet — vore så beskaffat, att det enda man kunde utsäga därom, är, att
det icke kan på något sätt bestämmas. Mig veterligt säger Luther aldrig
något, som medger slutsatsen, att man enligt hans mening icke kan ånge
någon skillnad, psykologiskt sett, mellan tro och förtvivlan eller att det,
som för psykologisk betraktelse ser ut som förtvivlan, lika bra kan vara
tro. Uttalanden hos honom, som peka i den riktningen, utsäga i själva
verket, att det under förtvivlan ofta bara finns en liten gnista tro. Så
vitt jag vet, säger Luther under sin reformatoriska period konsekvent,
att om det icke rör sig åtminstone en svag protest mot förtvivlans
makter, så har man icke tro. Likaså torde det vara hans mening, att om en
människa lever i orubbad säkerhet, har hon icke tro, även om hon
inbillar sig ha det. Inom dessa gränser förekomma många grader av trons
förnimbarhet. Men det normala är, att tron icke är fördold. Den är icke
enligt Luther en qualitas occulta. Det reformatoriska författarskapet
om rättfärdiggörelse av tro skulle vara tämligen meningslöst, om man
icke kunde utsäga något om tron. Fylligare karakteristiker av tron, än
Luther ger, kan man icke gärna tänka sig, och det synes mig vålla onödig
förvirring i terminologien, om man icke vill kalla, vad Luther skildrar
såsom tro, för psykologiska data. Att dra ett streck över allt, vad Luther
säger om trons väsen, för att kunna försvara hans teser om spädbarnens
tro, synes mig icke tillrådligt.
Det är emellertid en betydande svårighet, som inställer sig, om man
förutsätter, att tron kan beskrivas på sådant sätt, att det åtminstone
i princip borde vara möjligt att med stöd därav ställa människans diagnos
i religiöst avseende. Då blir ju trons förhandenvaro en betingelse, som
människan måste fylla för att kunna mottaga Guds nåd. De skrupulösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
