Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Geo Widengren, Religionens värld (Doc. Alfred Haldar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
377
med rätta säges vara »kärnan i all religion». Här ansluter sig givetvis
förf. till tidigare forskare, som sysslat med höggudsföreställningarna,
såsom W. Schmidt, A. Lang men framför allt Pettazzoni.1 Men
höggudstron är ett av Widengrens specialområden, där han tidigare kunnat
lämna betydelsefulla bidrag till forskningen med avseende på de
afrikanska naturfolken och de gamla iranska folken.2 Naturligt nog
inledes också framställningen av höggudarnas väsen i Religionens värld
med naturfolken, varefter följer ett avsnitt om de ariska kulturfolken
och ett om Egypten och Främre Orienten. På dessa områden har förf.
ägnat materialet en detaljerad analys, och de slutsatser förf. kommer till
måste anses så säkra, att det icke längre av vetenskapliga skäl kan
bestridas, att höggudstron betecknar huvudlinjen i de religiösa
föreställningarna. En enhetlig ideologi präglar höggudarnas väsen, men
naturligtvis är därmed icke sagt, att vi nödvändigtvis måste ha alla drag
belagda på alla områden. Om vi också i vissa fall måhända måste
förutsätta lokala särdrag, förändrar detta intet i slutsatsernas giltighet. Ur
höggudarna kunna sedan andra gudomligheter uppkomma, varvid förf.
dels räknar med den process, som består däri att särskilda gestalter
»avspjälkas», och dels starkt betonar lokalgudarnas roll. Vi ha alltså att följa
olika linjer, då vi vilja förklara polyteismens uppkomst ur den
ursprungliga monoteismen.
Därmed faller det evolutionistiska schemat, och detta är förf.
angelägen att demonstrera också med avseende på andra problem, t. ex.
beträffande förhållandet mellan religion och magi, varåt första kapitlet
ägnas. Frazer hävdade som bekant, att magien skulle tillhöra ett äldre
stadium än religionen, som utvecklats ur den förra. Synnerligen
påfallande är ju evolutionisternas intresse för »uppkomsten» av de olika
religiösa fenomenen. Frazers magi-hypotes har redan tidigare blivit
föremål för tillintetgörande kritik, och Widengren uppvisar lätt i anslutning
till Delacroix dess fullständiga ohållbarhet (s. 13 f.).3 I sammanhang
härmed skulle också kunna nämnas framställningen av jwarøa-begreppet.
Det är här icke fråga om någon opersonlig makt, utan om »en hos
personliga väsen, gudar, andar eller människor framträdande förmåga, som
låter något ovanligt och uppseendeväckande framträda i deras yttre
verksamhet» (s. 19). Widengren bygger här på F. R. Lehmanns intressanta
framställning, och bland de exempel denne anför, må nämnas ett, som
synes särskilt karaktäristiskt. I en skildring från Nya Zeeland omtalas, huru
1 För kritik av Schmidt se Religionens värld s. 132, och vidare
Widengrens nedannämnda uppsats i Ethnos 1945 s. 91 ff.
2 Widengren, Hochgottglaube im alten Iran. Uppsala 1938.
3 I en uppsats på engelska i Ethnos 1945 summerar Widengren på ett
uttömmande sätt argumenten emot evolutionismen. Av denna framgår med all
tydlighet, att evolutionismen är ett övervunnet stadium, även om detta icke
synes vara klart för alla. Därför är denna sammanställning synnerligen
välbehövlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
