Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gustaf Holmgren, När försvann det gamla S:t Eriks skrin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR FÖRSVANN DET GAMLA S:T ERIKS SKRIN?
II
de föranletts av sin tolkning av en från 1580-talet stammande
notis om skrinets öde. Denna hade visserligen också
uppmärksammats av Ossbahr men av honom ej tillmätts det värde, som den
dock otvivelaktigt äger. Det är den tyske resenären Samuel
Kie-chel, som i en berättelse över sin år 1586 företagna resa i Sverige1,
under vilken han också besökte Uppsala, inflikar en uppgift om
skrinet. I domkyrkan besåg han detta, detsamma som ännu existerar,
och föranleddes därav till följande avslöjande.2 »Enligt vad mig
sades», berättar Kiechel, »skall skrinet förut varit i samma storlek
av gott guld, men blivit uppsmält under kriget och förvandlat sig
till silver och vill jag väl tro, att om folket icke hållit så mycket av
S:t Erik, som lär hava byggt kyrkan och inrättat ärkebiskopsdömet,
så hade ett sådant skrin varit förvandlat till trä före detta.» Nu
ha de författare, som fäst avseende vid notisen, antagit, att det
krig, under vilket skrinet gått sin förintelse till mötes, varit det
stora nordiska sjuårskriget (1563—1570), ett antagande, som kan
förefalla rimligt nog, men som icke desto mindre av allt att döma
är felaktigt.
Innan vi gå vidare, skola ett par omständigheter anföras, som,
ehuru de på intet sätt äro av avgörande betydelse, likväl synas
tala emot antagandena, att Gustaf Vasa eller Erik XIV äro
gärningsmännen. Vad Gustaf Vasa beträffar, så är först och främst
att märka, att ingen av de bevarade konfiskationsnotiserna, som
röra Uppsala domkyrka, upptar S:t Eriks skrin. En del av dem
innehålla endast uppgift om viktsumman på levererad ädelmetall.
Inte heller ur dessa kan med någon större grad av sannolikhet
utläsas, att de skulle inbegripa skrinet. Efter Ossbahr anför
Källström som en tänkbar möjlighet, att det skulle kunna ha ingått i
någon av konfiskationerna redan på 1520-talet och förmodar, att
det möjligen har varit förtecknat i den försvunna räntkammarboken
för år 1528.3 Mot detta antagande talar dock, anser han själv, »att
helgonrelikerna i så fall i över 50 år skulle ha legat oskyddade eller
provisoriskt förvarade, varom intet är känt». Detta argument
tangerar på sätt och vis vår andra invändning mot, att någon av de
1 Samuel Kiechels resa i Sverige 1586 [övers, av B. Schlegel].
(Historisk tidskrift, 12, 1892, s. 331 ff.)
2 a. a., s. 343.
3 Källström, a. a., s. 277 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
