Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Kap. I. Brister i ledningen - 3. Täta ombyten av präster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
IOI
att få ett bättre pastorat i Amerika, blev resultatet, att de »wiste
sig aldeles sorglöse om någon Swensk Präst efter then tiden; hwaraf
jag ser at flyttningar här, föda intet godt af sig», tillägger Dylander.1
Denna Tranbergs förflyttning blev tyvärr ingen
engångsföreteelse. Racoon och Pennsneck fingo gång efter annan under de
följande åren kännas vid förlusten av präster, som sökte sig därifrån
över floden till Kristina.2 Skillnaden i arbetsbörda och ekonomiska
villkor är förklaring nog, men man undrar knappast på att
församlingsborna blevo bittra, då de fingo avstå från en god präst, som de
lärt känna och sätta värde på, för att i stället nödgas hålla till godo
med »den, som de öfriga Försam:na ei wilja hafwa».3
Problemet fanns även i de andra församlingarna, i det att högst
få präster under denna tid stannade tio år eller mera.4 I början synes
man ej ha bekymrat sig så mycket för det. Men det blev desto
kännbarare, ju mer församlingarna i Amerika acklimatiserade sig med
omgivningen och därmed avlägsnade sig från hemlandets förhållanden.
Ju mer amerikasvenskarna lade bort sina fäders språk, desto
nödvändigare blev det för deras präster att fullständigt behärska engelska
språket. Man kan därför inte förtänka dem, att de klagade över att
prästerna från Sverige stannade hos dem så kort tid. När
församlingen lärt känna sin präst och han dem och deras språk, vilket ofta
tog honom några år, var han strax färdig att vända åter. Det blev
ett allmänt önskemål att få behålla dugliga präster en längre följd
av år. Wicksell uppger 1775, att »deras första fråga efter någon liten
tids bekantskap, gemenligen är till prästen denna: Täncken I wäl, at
stå qwar hos oss för lifstid?»5
Men så skedde högst sällan, utan snart var det åter tid för om-
1 Dylander t. domkap. 24.10. 1741, F VIII: 2, 19. Jfr Wicksell t. ärkeb.
29.5. 1763, F VIII: 3, 36, samt Collins dagbok 1773, F VIII: 9, 89.
2 Acrelius hade först fått fullmakt på Racoon-Pennsneck, men vid under
rättelsen om Tranbergs död begärde han och fick transport till Kristina (Kungl,
skriv. t. ärkeb. 29.5. 1749 resp. 26.6. 1749, F VIII: 2, 85 o. 95). — Unander
flyttade efter sju års tjänstgöring till Kristina (Kungl. llaj:t t. ärkeb. 9.7. 1750,
F VIII: 2, 106 samt Unander t. ärkeb. 5.11. 1756, F VIII: 4, 72). Även den
siste svenske prästen i dessa församlingar Collin sökte sig av hälsoskäl
därifrån till Vicacoa (Collin t. ärkeb. 24.6. 1786, F VIII: 3, 275).
3 Wicksell t. ärkeb. 29.5. 1763, F VIII: 3, 36.
1 Jfr förteckningen över prästerna hos Norberg, a. a. s. 225 f.
5 Wicksell, Underdånigt betänkande 6.3. 1775, F VIII: 3, 244.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
