Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Kap. II. Förbindelserna med andra samfund - 1. Olika fria samfund - 2. Den tyska lutherska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
IOI
Men detta var inte allt. Enbart det faktum, att så många samfund
funnos inom de svenska församlingarnas råmärken, kunde givetvis
inte undgå att sätta spår i församlingarnas liv. De svenskar, som
icke direkt övergingo, kunde ju inte undgå att komma i beröring
med dem och deras förkunnelse, som ibland var den enda, som fanns
att tillgå. På så sätt kommo de att lyssna till mycket, som
egentligen var främmande för eller rent av i strid mot den svenska kyrkans
lära, så att deras känsla för dennas egenart försvagades. Det är lätt
att inse, vilken fara det var för församlingarnas bestånd, att många
formellt stodo kvar i församlingarna och ägde beslutanderätt där,
medan de i själ och hjärta tillhörde något annat samfund.
2. Den tyska lutherska kyrkan.
Förbindelserna med lutheranerna från Tyskland voro av
gammalt datum. Tranberg omtalar 1741, att det vid olika tillfällen
tidigare förekommit, att man begärt assistens av tyska lutherska präster.1
Likaså hade de svenska prästerna brukat ta sig an tyska kolonister
av luthersk bekännelse i sina församlingar.2
I början på 1740-talet uppstod prästbrist bland tyskarna, och i
samband härmed intensifierades förbindelserna med svenskarna.
Tyskarna begärde för sin församling i Lancaster en svensk präst3 —
ett tydligt bevis på att svenskarna vunnit stor uppskattning bland
de tyska emigranterna. Nu föll det sig emellertid så olyckligt, att
man fick Lars Nyberg, som var starkt herrnhutiskt påverkad. Han
kom snart i konflikt med flertalet av sina pietistiska församlingsbor,
och det gick så långt, att myndigheterna till slut måste ingripa för
att hindra blodsutgjutelse vid de slagsmål, som förekommo både
inne i och utanför kyrkan mellan Nybergs anhängare och övriga
församlingsbor. Herrnhutarna bröto sig ut ur församlingen och
byggde egen kyrka, där Nyberg fick predika.4 Någon präst begärde
man sedan inte från Sverige — kanske dock ej främst med anledning
1 Tranberg t. domkap. 16.11. 1741, F VIII: 2, 12.
2 Dylander t. ärkeb. 27.7. 1738, F VIII: 4, 10, samt t. domkap. 24.10. 1741,
F VIII: 2, 20.
3 E. Benzelius t. Uppsala domkap. 17.2. 1743, F VIII: 2, 25. Jfr
Göransson, Ödmiukt Memorial, 19.10. 1781, F VIII: 3, 264.
4 Peter Kock t. domkap. 31.5. 1747, F VIII: 4, 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
