Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Kap. III. Församlingarna i Amerika och den svenska egenarten - 4. Religionsundervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I)E SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
129
utsuddande av gränserna mot den anglikanska kyrkan. Men de
svenska prästerna borde ju ha möjlighet att utöva personlig
påverkan på sina församlingsbor vid katekespredikningar och
katekesförhör. Hur förhöll det sig då med den saken?
»Emedan the intet kunna gifwa wäl besked för sin Christendom,
så sköta the ej heller om at komma til förhör», klagar Dylander 1738.1
»Utan om man med någon alfwarsamhet frågar efter deras
Christendom, äro de straxt färdiga at gå til de Engelska Prästerna, emedan the
intet gierna beswära dem med Catechismi-frågor.»1 Detta var en
erfarenhet, som ej endast Dylander fick göra i den besvärligaste
församlingen, Vicacoa, som dessutom var särskilt svårskött efter den
långa vakansen. Samma svårigheter mötte också prosten Sandin i
Racoon-Pennsneck: »Stämmer man Catechismi förhör i kyrkan, är
iag säker at icke en bland 20 skulle komma fram, de gamla påstå at
man ei bör misstro dem, det de ju weta sin Christendom, och de yngre
hålla sig för goda låta förhöra sig. Sedan barnen blifwit sina 15 åhr
kunna ei heller Föräldrar här commendera dem til hwad de icke wilja
sielfwa; och ganska få komma til kyrkan under den åldern. Ty aldrig
går någon til kyrka innan den fåt sin egen häst; at gå til fots är för
gement och långt. At hålla husförhör är lika swårt.»2 De flesta svenska
prästerna gjorde liknande erfarenheter.3 Det var egentligen endast
Wrangel och Wicksell, som hade någon framgång med husförhören.
Wrangel fick på denna väg allt större skaror att undervisa, vilket
ledde till verkliga väckelser.4 Wicksell brukade hålla katekesförhör
med ungdomen efter gudstjänsten, för vilket han fick erkännande
av Wrangel.5 Men i regel var det nog så, att folket helst drog sig
undan katekesförhören.
Den religionsundervisning, som förekom i de svenska
församlingarna, snarare undergrävde än stärkte känslan för svenskarnas
1 Dylander t. ärkeb. 27.7. 1738, F VIII: 4, II.
2 Sandin t. domkap. 10.9. 1748, F VIII: 2, 52 f.
3 Jfr Unander: »Genom de almänna husförhören kan ock uti närwarande
omständigheter föga nytta skaffas.» (En Sanfärdig Berättelse, kap. I § 6, odat.
men föredr. i domkap. 6.2. 1762, F VIII: 3, 19).
4 Jfr Bilaga t. Wrangels skr. t. domkap. 21.8. 1761, F VIII: 6, 56 f. samt
Ödmjuk berättelse, odat. men föredr. i domkap. 14.3. 1764, F VIII: 6, 70.
5 Et wälment Suplementum till Wicksells dagbok, Racoon sept. 1764,
F VIII: 8, 88. (Riktigheten av denna framställning intygas av Wrangel, Borell
och Häggblad, F VIII: 8, 93.)
9 — 46622 Kyrkohist. Årsskrift 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
