Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I)E SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
133
männa amerikaniseringen •— redan den en allvarlig fara för
församlingarnas svenska egenart -— grep omkring sig även i religiösa frågor.
När svenskättlingarna förlorade sitt språk, måste de ha gudstjänster
och undervisning på engelska. Anglikansk liturgi, psalmbok och
katekes fingo en fast plats i de svenska församlingarna, kuriöst nog
främst genom det motstånd, som domkapitlet gjorde i svenskhetens
intresse mot att översätta svenska kyrkans motsvarande böcker.
Församlingarna formligen fostrades in i anglikanskt kyrkoliv — kunde
resultatet bli mer än ett? Det formellt avgörande steget kunde tas,
när det engelska inflytandet erövrat även kyrkoråden.
Församlingarnas totala inväxande i engelskt språk och kyrkoliv
var den mäktiga huvudfaktorn i den utveckling, som ledde de svenska
församlingarna in i den anglikanska kyrkan — detta torde vara klart.
På ömse sidor om Atlanten förstod man, vart det barkade hän, och
man gjorde ingenting för att bromsa.
Snarare tvärtom. Främst som »en fölgd däraf, at det Språk snart
synes af dessa Swenske afkomlingar aldeles glömas, hwilket härtils
warit en bewekande orsak, at til dem utsända Swenska präster» beslöt
Kungl. Maj :t att indra resepenningarna och låta församlingarna sköta
den ekonomiska sidan av saken själva.1 Denna »ej mindre högwisa, än
nådigsta»2 förordning var den lilla stenen, som kom i rullning och
satte fart på det stora jordskredet, som endast väntade på detta
tillfälle.
Det var lönlöst att försöka hejda det. Ärkebiskop Mennander
gjorde några visserligen lama, men dock försök. Han står där som
en nästan komiskt perfekt representant för alla de ärkebiskopar och
domkapitel, som totalt felbedömt läget därute och så starkt bidragit
till att fjärma församlingarna från kyrkan i hemlandet. Han påminner
församlingarna om att de ha möjlighet att få präster från Sverige,
blott de vilja stå för kostnaderna själva; och han är »förwissad, att
dessa församlr äro därom sorgfällige, at framgent få äga renlärige
och nijtiske lärares wård som förekoma Menighetens spridande bland
de många därwarande secter, men däremot befrämja dess tilwäxt
och förkåfran i ren lära och heligt lefwerne. Sådane hafwa desse
församlingar i lång tid haft från Swerige och sådane kunna ännu säkrast
wäntas härifrån, hwilket ock bäst skulle öfwerenskomma med den
1 Ärkeb. Mennander t. ministerium i Amerika 9.9. 1785, F VIII: 1, 124.
2 Domkap. t. ministerium 28.1. 1783, F VIII: 11, 199.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
