Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 ERLAND EHNMARK
historia har ingen så radikalt som Martin Luther brutit med denna
asketiska, ’övade’, fromhetstyp, ja, med varje utvärtes eller invärtes
fasonering av människan i religionens namn. Profetismen hade gjort
början. För dess gudsumgänge fordras intet särskilt religiöst yrke.
Evangeliets gudsdyrkan i anda och sanning har med principiell
klarhet framställt den nya helighetens oberoende av allt utvärtes väsende
och vad mer är, av varje religiös metodik. Men religionens klassiska
helighetstyp lät sig icke undertrycka utan fick övertaget över den
andliga helighetens fria växt. När Luther gjorde slut på det gamla
begreppet om helighet, betydde det en ny epok i religionens historia,
hur klart det än är, att han drog en konsekvens ur evangelium»
{Humor och melankoli, s. 51; jfr Holmström, s. 360). Det är i sak
detsamma, som Söderblom sagt i boken om katekesen, nämligen att
enligt Luther människan intet kan taga, utan att det bliver henne givet
ovanefter (ovan, s. 171 f.). Holmström finner visserligen, att den
principiella distinktionen mellan mystik och tro framträder »en smula
tydligare» i denna skrift än i övriga arbeten efter 1921, men tillfogar: »Det
avgörande är, att Söderblom nu, när han skall efter Luther angiva
’en betydelsefull åtskillnad under överensstämmelsen’ mellan tro och
mystik, ej har annat grepp till sitt förfogande än en förskjutning av
accenten, så att det som varit en hjärtesak hos ’all sund mystik’
kommer att bli själva huvudsaken hos Luther» (s. 381 f.). Och när
Söderblom i Den levande Guden söker visa, att vissa mystiker icke tro på
någon mänsklig ansträngning (DLG s. 43), att hos t. ex. Ekkehart
allting är »inriktat på tron och dess frukter i livet» (s. 41), så är den
skillnad, som därmed avses, icke längre av principiell art.
Holmström påverkas här tydligen av den omständigheten, att
enligt den gjorda distinktionen spontan religion återfinnes hos vissa
mystiker, som i övrigt höra hemma inom oändlighetsmystiken.
Därmed skulle »den principiella motsatsen mellan kvalitativt artskilda
religionstyper» bortfalla såsom i detta sammanhang oväsentlig (s.
328 f.). Den principiella frågan skulle emellertid enligt Holmström
vara, huruvida tanken på förtjänst tillätes spela någon roll. Är detta
en principiell fråga, kan detta faktum icke förändras av att andra än
de som tillhöra personlighetsmystiken eventuellt ha haft samma
uppfattning om förtjänstens betydelse — man må beklaga det, om man
så tycker, men det är svårt att förstå, att skiljemärket i så fall skulle
bli psykologiskt. Vad som i detta sammanhang är avgörande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
