Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2C>4
ERLAND EHNMARK
måste vid frälsningsverkets genomförande ’opus Dei’, ’iustitia
passiva’, kompletteras med ’opus hominis’, ’iustitia activa’» (s. 365)-1
Huruvida Gud och människa äro eller icke äro skilda metafysiska
subjekt, behöver icke här diskuteras. Söderblom har veterligen icke
blandat in vare sig metafysiska spörsmål eller sin egen tro i sina
religionsdistinktioner. För honom är visserligen all religion en
uppenbarelse, men den är samtidigt — från vetenskapens synpunkt —
kau-salbunden (Uppenbarelsereligion s. 40) och för vetenskapen åtkomlig
blott som en historiskt och psykologiskt given företeelse. Men inom
den allmänna uppenbarelsen finns en historiskt given, och historiskt
kausalbunden, religion, som i särskild grad, på grund av empiriskt
fastställbara egendomligheter, kan kallas uppenbarelsereligion,
därför att den har ett medvetande om en speciell uppenbarelse, i vilken
— från dess egen, d. v. s. från trons synpunkt — ett särskilt
gudomligt ingripande är förnummet och verksamt (a. a., s. 108).2 Detta
1 Jfr s. 340: »Söderblom . . . söker beskriva den kvalitativa motsatsen
mellan övningsmystik och uppenbarelsetro genom den kvantitativa avvägningen
av mänsklig och gudomlig aktivitet.» Vad som här åsyftas, blir klarare, om det
sammanställes med en passus ur Auléns troslära, där den äldre lutherska
teologi behandlas, vilken »förmenade, att det icke kunde vara möjligt att hävda
nådessynpunkten, reformationens sola gratia, på annat sätt än genom att så
mycket som möjligt undvika att tala om någon aktivitet från människans
sida. Man tänkte sig det gudomliga och det mänskliga såsom tvenne
storheter, vilka s. a. s. balanserade varandra. Det som lades till det mänskliga
togs i och med detsamma ifrån det gudomliga» (Den allmänneliga kristna tron,
s. 348). Till denna riktning hör Söderblom avgjort icke, men Holmström ser
uppenbarligen i hans historiska analys ett uttryck för en dogmatisk ståndpunkt.
— Samma oförmåga att förstå ett historiskt argument visar Holmström, när
han diskuterar mystikens två vägar. De skola i DLG framställas som
»varandras sakliga komplement, så att ’via negationis måste suppleras med via
positionis’» (s. 346). Söderblom skriver: »Via negationis kan icke göra
tillfyllest, så länge religionen söker Gud och syftar till ett andligt innehåll. Den
måste suppleras med via positionis», nämligen om religionen skall få ett
innehåll. Söderblom tillfogar också: »Om vi betrakta religionens historia, finna vi
i stort sett dessa två metoder, som skola utfylla varandra» (DLG, s. 73).
Religionshistorien visar alltså dessa två former. De supplera varandra så, att via
negationis icke ensam ger något innehåll, och så, att via positionis
själv.förutsätter en viss frigörelse från det timliga. Jesu regel vaka och bed »innefattar
sålunda dels det negativa momentet, dels det positiva momentet» (s. 76).
2 Jfr även DLG, s. 38: »Vi skola närmare studera sådana företeelser som från
psykologisk och historisk synpunkt kunna kallas reagerande, icke agerande mystik,
eller det gudomligas mäktiga inträngande i den mänskliga sfären» (min. kurs.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
