Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVNING OCH INSPIRATION
211
mellan övning och nåd. Den spontana religionen och
övningsreligionen beteckna de absoluta ytterligheterna. Varje positiv religionsform
är belägen någonstädes på den linje, som kan tänkas dragen mellan
dem. Att moralism och trosreligion härigenom skulle på något sätt
sammanblandas, är uppenbarligen orimligt. Tvärtom kommer först
på detta sätt den rena moralismen att kännetecknas som den totala
förtröstans absoluta motsats, och därmed har Söderblom från denna
sida avgränsat den bibliska linjen, vilket också var hans avsikt (ovan
s. 185). Däremot är denna distinktion måhända icke ensam tillräcklig.
För Holmström, som sätter den evangeliska tron i motsats till
varje annan, kommer däremot skillnaden mellan absolut moralism
och synergism att bortfalla. Det är en distinktion i ovan antydd
mening — där ytterligheterna beteckna linjens ändpunkter utan att
därför det som befinner sig på någon annan punkt av sträckan skulle på
något sätt förlora sin verklighetskaraktär eller behöva »uppdelas»
på de principiella motsatserna — som förklarar slutorden i
Uppenbarelsereligion, förut citerade, där det säges, att även om de renodlade
typerna endast förekomma här och var, man dock kan urskilja en
olika grundbeskaffenhet allt eftersom övning eller uppenbarelse blir
huvudsak.
Holmström menar emellertid, att »när mänsklig och gudomlig
aktivitet på detta sätt spelas ut mot varandra i ett kvantitativt
mätbart konkurrensförhållande, kan varken mystikens eller trons
religiösa egenart komma till klart uttryck» (s. 336). Detta omdöme
för-anledes av att Söderblom skriver: »Metoden är människans aktivitet.
När den blir allt, undanskjutes det gudomliga, ända till dess Indien
konsekvent frambringar en religion utan tro på gudomlig aktivitet.
Det motsatta framträder i uppenbarelsereligionen, där Gud blir allt
och människan intet» (DLG s. 39). Holmström har förbisett den sats,
som står omedelbart före: »Efter kristen tro är även människans
aktivitet i frälsningssaken allt igenom ett Guds verk.»
Kritiken tar här en särskild vändning. Under perioden 1893-1919
har Söderblom, heter det, betraktat övningen övervägande negativt
såsom förstucken självfrälsningssträvan, vilket »visar den
principiella betraktelsens övervikt» (s. 354). Efter nämnda år utarbetas
distinktionen mellan spontan religion och övningsreligion. Samtidigt
undergår Söderbloms syn på askesen en förändring. Han betonar mer
och mer dess värde också för en evangelisk kristen — vikten av själv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
