Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (Doc. Sven Ulric Palme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°348
eggelse. Med landsflykten, som föregicks av en kortare vistelse i
hertigdömet, började ett andra skede av Abraham Andreaes bana: i hertig
Karls tjänst.
Det var nämligen i hertigdömet och i landsflykten men då med
hertigens understöd, som de ännu förföljda antiliturgisterna övervintrade,
tills de politiska förutsättningarna förelågo för stridens återupptagande —
genom Stefan Batorys död och planerna på Sigismunds polska kungaval.
Då eggades ånyo farhågorna för en rekatolisering, nu stödd av den
katolske tronföljarens polska resurser. Då grep hertig Karl efter
rekatoli-seringsfaran som ett vapen i tvekampen med riksrådet om det avgörande
inflytandet på regeringen under den blivande unionskonungens vistelse
i Polen. Och Abraham Andreae blev ett verktyg för denna politik: han
fick för Karls räkning av fyra tyska universitet infordra yttranden om
liturgien, vilka han sannolikt också inspirerade18, och han utgav Historia
liturgica och flere andra skrifter mot liturgien.19
Ohlsson ser intet djupare sammanhang i denna verksamhet: det är
hertig Karls uppdrag hos de tyska teologerna, som föranlett Abraham
Andreae att ta upp striden också i Sverige, nämligen genom sin litterära
offensiv 1587-1588 (s. 164, rad 11-15). Så enkel är saken förvisso
icke. Visst är det möjligt, att Abraham Andreae först genom hertig
Karls uppdrag fått sin uppmärksamhet fäst på den liturgiska frågans
nya aktualitet. Hans observationspost har förvisso också eljest givit
honom goda möjligheter. Han måste också oberoende av hertig Karl ha
varit uppmärksam på situationens utveckling. Det polska konungavalets
religionspolitiska konsekvenser ha naturligtvis observerats i alla de
protestantiska vapensmedjorna i Nordtysklands universitetsstäder.
Eftervärlden kan icke och behöver icke döma om Abraham Andreaes motiv
för den litterära kampanjen dessa år: om det gällt att i den lägliga
situationen fortsätta striden, där den avbröts 1576, eller det gällt att förbereda
en efterlängtad återkomst till hemlandet. Endast så mycket är visst
som att aktionen var ett resultat av tidsläget, ej av hertig Karls uppdrag.
Ohlssons mening är desto mera förvånande som han för de tidigare
skedena av den liturgiska stridens förhistoria och historia ofta har blicken
vaken för politikens primat, så t. ex. på tal om bakgrunden till Johan
III:s kyrkopolitik (s. 64, rad 4-1 nedifr., s. 81, rad 4-1 nedifr.) och,
fastän mera tveksamt, om den politiska bakgrunden till Johan III:s
nyorientering 1580 (s. 122, rad 14-18).
Ju närmare Ohlsson kommer tiden för Upsala möte, desto mera
svävar han på målet — desto svårare har han att frigöra sig från den
traditionella, av en, tidsbestämd politisk propaganda präglade mening om
1590-talets kris, som ännu i dag är något av en dogm i svensk historisk
vetenskap. Redan på tal om hertig Karls skydd åt antiliturgisterna heter
det, att den främst förklaras av hertigens konfessionella ståndpunkt;
men när detta närmare utvecklas, upplöser sig denna till något så vagt
och obevisligt som en uppfattning, att det var en helig plikt att värna
religionen av pietet mot Gustav Vasas gärning och av respekt gör åläg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
