Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria, III (Prof. em. August Hahr)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°362
sina mästerliga karikatyrer, skildrande ett umgängesliv, som tyckes
varit honom en slags tröst. Det bästa i detta var utan tvivel
vänskapen med den likasinnade antikentusiasten Carl August Ehrensvärd.
Författarens ledande princip i sin konsthistoria är att söka och
betona det svenska. Det märks ju även i avseende på Sergel och vi ha ju
sett det glänsande betonat i skildringen av Skellefteå kyrka. Större
delen av konstlivet under 1800-talet är emellertid föga uppmuntrande
ur en dylik synpunkt. Det framgår bl. a. av det överskådliga kapitlet
»Stilimitationens arkitektur». Man blev så imponerad av
industrialismens möjligheter, att lusten att nyskapa upphörde så väl inom
arkitektur som konsthantverk och i stället vände sig till det förgångna för att
få stöd och ledning. Så uppstod en rad stilar: nygotik, nyromansk stil
(Skåne), nyrenässans, nyrokoko. Ja, varför ej tillägga nybarock eller
nytessinsk stil på 1890-talet och senare? Därtill genomdrevs ju en
importerad restaureringsmetod, som förstörde flera av våra
konstminnesmärken. Ett par grandiosa interiörer från tiden framhållas likväl:
Nordiska museets hall och den kupolbelysta hallen i Uppsala
universitetshus. Bland de nya imitationskyrkor som uppstå, nämner förf.
Carl Möllers Johannes kyrka i Stockholm från 1880-talet. Så följde nya
riktningar som Jugendstilen, en fosterländsk romantik, en nyväckt,
kortvarig klassicism och slutligen funktionalismen. Ett exempel på en
verkligt originell kyrkobyggnad är L. I. Wahlmans Engelbrektskyrkan
i Stockholm (1904—1914) med både nationella och främmande inslag.
Till de senare hör den höga minareten. Ivar Tengboms Högalidskyrkan
får epitetet »festligt sirlig», men det täcker knappast intrycket.
Liksom arkitekterna drog även målare och bildhuggare till
främmande land, men de stannade längre, årtionden, ja ibland för beständigt.
Särskilt de sistnämnda förmådde mycket långsamt släppa tron på
Roms allena saliggörande kraft. Våra düsseldorfare, d’Uncker,
Nordenberg, Jernberg, Fagerlin, Wallander, Eskilsson m. fi., målade i regel
sina genrebilder med tyska motiv, ja, blev en tysk filialskola. Hit hör
även den geniale Marcus Larsson, som visserligen dramatiskt skildrar
den nordiska vildmarken, men är helt fången i den tyska romantiken.
Historiemåleriet hölls högt i ära den tiden. Nu är omdömet helt annat,
och behandlingen blir därefter. Höckert erkännes dock som ett
koloristiskt geni, von Rosen är blott en historisk gengångare, medan Gustaf
Cederström lyckades även i en historiebild föra in luft och ljus och
verklighetsstämning. Äntligen kom en svensk konst med friluftmåleriets
seger, med Zorn, Liljefors, Carl Larsson, Konstnärsförbundet etc. Och
på sitt alltid så livliga medryckande sätt för författaren fram sin
skildring av de senaste decenniernas konstutveckling och in i dessa dagar
med dess myller av utställningar och ständigt uppdykande debutanter.
Men det han av det moderna fäster sig vid, knyter sig huvudsakligen
till Stockholm. Det är kanske för mycket att begära mer. Bror Hjorth
får dock representera Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
