Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hannes böjde ett knä. Men ännu en gång vände
han sig mot frestaren och sade:
Se mig in i ögonen.
Främlingen närmade sig försiktigt, gående på tå
med överkroppen framsträckt. Han förde sitt huvud
intill Hannes och spärrade upp ögonen. Missmodig
suckade Hannes:
Ack, jag ser ingenting. Likaväl kunde jag stirra
ned i det gröna havet. Var äro mina vänner?
Var äro mina fiender? Nyss, kamrat, voro vi två,
och jag kunde tvista med dig. Nu är jag ensam med
mitt hjärta.
Och vänd mot altaret sade han:
Jag tackar dig Gud, som skonat mig och mitt
hus för bitter nöd. Jag tackar dig, att du låtit mina
kära knektar falla för fiendehand, därigenom
frälsande mig ur en svår förlägenhet. Jag tackar dig,
att du låtit min stackars trumslagare dö, ehuruväl
han var mig kär och endast ett barn. Ty varför
skulle han ensam återvända? Eller skall jag gå till
rätta med min herre? Alla mina knektar äro döda
och jag tackar dig. Du har gynnat mina planer och
icke kommit mina beräkningar på skam. Du har
hört min bön, sådan som jag i oro och vånda bett
väl icke med läpparna men i mitt hjärta.
Bakom sig hörde han ånyo det underliga skrattet
utan eko. Och tycktes det honom likna ljudet från
en ostämd harpa, som slås av vanartiga händer.
Men numera brydde honom icke djävulens konster.
Trött och utan glädje återvände han till sitt hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
