Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framstupa, men reste sig genast på knä. Gropen
var just så djup att hans huvud höjde sig över
marken.
Han sade:
Hannes Arnisius, Herren din Gud kan du icke
bedraga.
Hannes Arnisius, nu är du fattig och har likväl
allt vad du behöver.
Därpå vände han sin blick mot Sven Nilson och
sade:
Vem vill nu kräva mig? Vem säger nu att jag
bedragit honom? Den jord jag nu besitter är mig
unnad.
Åter förlorade han jämvikten och föll framstupa
i leran. Skynket gled ner till höfterna. Revbenens
ringar vidgades och krympte och där han nu låg
och kämpade med döden tedde sig hans gulnade
kropp lik en mask i färd med att borra sig ner i
jorden.
Ännu en gång reste han sig på knä. Hjässan
nådde nu inte längre över marken men han lyfte
sina tomma händer och ropade:
Mor! Mor! Jag kommer med tomma händer och
ett glatt hjärta!
När Grapen och drängarna med stor möda lyft
kroppen upp ur graven, fanns det föga liv kvar och
till besinning återvände han inte mer, Hannes
Arnisius. Huruvida han i sin förkrosselse
verkligen önskade den sista vilostaden där ute på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
