Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrint II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lugnande säger den: Ni ser ju att det är narri,
mitt herrskap, ni kan väl aldrig tro att hon är
tiggerska på allvar? Lyckad eller ej, är det en
maskeradkostym hon bär. Oroa er inte; hon
kommer att tigga på ett förtjusande putslustigt och
skälmskt sätt – alldeles som ni!
Fastän belägna i vitt skilda världsdelar finns
det dock en viss likhet mellan vinterträdgården
och labyrinten. Helt naturligt för resten – den
ena en labyrint för nöden, den andra för nöjen.
Gångarna slingra som gränder, belysningen är
clair-obscur, med den skillnaden dock att ljuset här
är så strålande klart, mörkret så smeksamt. Det
finns till och med här som där en »huvudgata»,
en lång, rak, nästan tunnelliknande mittelgång.
Mot den öppnar sig här och var en lövsal,
flödande i ljus.
Tiggerskan följer gången, hon möter i
halvdunklet masker, vackra, fula, glada, sorgsna, alla sorters
masker, och av alla tigger hon. Det hör till rollen,
till kostymen. Hon stiger in i de rika lövsalarna,
och då broderskap och systerskap äro varje
maskerads kärna och kännetecken, behag och förtrollning,
blir hon överallt mottagen med glada utrop, skämt,
smekningar.
Men – det finns en hake även här. Det är inte
bara hennes dräkt som utförts alltför realistiskt,
hon utför sin roll på samma sätt. Hon tigger som
om hon verkligen aldrig gjort annat, enträget,
ofrånkomligt, oblygt som nöden själv. Det kan inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
